En dag på ortopedakuten

Förra fredagen var vi var ute i parken och Mini fick efter-jobbet-springa av sig lite när vi kom hem igen efter ett läkarbesök. Hon är alltid lugnet själv när hon jobbar men sen kompenserar hon ofta efteråt med att bli extra spattig. Den här dagen blev det extra-extra spattigt. Hon fick några tokryck och sprang jättefort i cirklar på gräsmattan där vi var och sen kom hon i full kareta och sprang mot mig. Utan att stanna. Rätt in i mina ben så jag gjorde en riktig praktvurpa. Så där som man ser på film, så benen bara flög åt sidan. Så helt plötsligt låg jag på marken i en hög och Mini och Christian stod bredvid och undrade hur det hade gått. Mini var helt oförstående över vad jag gjorde på marken.

Min första tanke var att knät hade hoppat ur led för det kändes som det. Som tur var hade det inte gjort det. Men jag blev alldeles matt och kallsvettig så Christian fick släpa mig till en bänk där vi satt en lång stund så jag fick återhämta mig lite. Det var nog en kombination av att jag vred till benet ordentligt och att jag blev lite chockad och överraskad över smällen och vurpan. När vi hade suttit en stund så larmade Mini också. Såklart.

Sen tog vi oss hemåt och knät och foten kändes ändå rätt okej. Inte värsta sorten utan kändes mest bara lite rangligt och jag kände mig lite allmänt mörbultad i kroppen. Dagen efter var vi ju ner på stan för valborgsfirande vilket gick ganska bra och i måndags promenerade jag hem till föräldrarna vilket också gick ganska okej, om än lite stappligare. Sen har det under veckan bara blivit värre och värre. I torsdags tog jag mig knappt hem från spelmanslaget. Det var så himla svårt att ta mig nerför trappen på V-dala nation där vi repar. Så Christian och mamma lyckades från varsitt håll övertala mig om att det nog var dags att kolla upp knät och se så det inte var något allvarligt fel. Framförallt bra att veta om man ska belasta eller inte tänkte jag. Jag står ju dessutom på ganska mycket smärtstillande redan så när jag bara fick mer och mer ont kändes det inte helt bra.

Lite motvilligt tog jag Mini med mig igår och åkte ner till närakuten där de har en speciell ortopedakut. Men väl i kassan där vi skulle anmäla oss blev det motstånd. Jag skulle inte få ha Mini med mig. Nehej? Men hon är assistanshund och jag behöver ha henne med mig. Jo, men det var ju allergirisk och det skulle inte gå att ha henne med. Så började de ringa ner till ortopedavdelningen och samtidigt frågade hon om vad hunden hjälper mig med. Undrar om de frågar någon med ledarhund samma sak eller någon som sitter i rullstol om varför de har rullstolen? Man ska inte behöva motivera vad en assistanshund hjälper till med för att få ha med sig den. Det är ett hjälpmedel som vilket annat och borde inte bli ifrågasatt. Men jag blev lite ställd och ville mest få lösa det så vi fick komma in båda två så jag sa att jag egentligen inte ska behöva svara på det men att hon larmar när jag får lågt kortisol.

Efter att hon pratat en stund med någon nere på ortopeden fick vi tillslut en tid hos fysioterapeuten men vi blev utskickade för att vänta utomhus. Som tur var fanns det en bänk där vi satt och väntade. Sen skulle vi vänta ute i trapphuset strax före kl 11 när jag fått tid. Väldigt krångligt och stökigt och jag tyckte det var lite dåligt bemötande. De hade lite dålig attityd och var onödigt krångliga.

När klockan var elva gick vi in och väntade i trapphuset. Där fanns det ingenstans att sitta utan jag fick stå och hänga mot väggen med mitt dåliga knä. Mini larmade och tyckte nog att allting var väldigt märkligt, att vi bara stod där och gjorde ingenting.

En stund efter elva kom det en trevlig kvinna som hade sitt arbetsrum precis där jag stod som frågade om jag hade fått hjälp. Jag förklarade situationen och undrade lite över om jag kunde ha blivit bortglömd. Hon undrade om jag ville ha en stol att sitta på och sa att hon skulle kolla så jag inte blivit bortglömd, men om jag stod uppsatt på listan så borde jag inte vara det. Jag tackade tacksamt ja till en stol så jag fick sitta och vänta istället. Men strax därefter kom en trevlig undersköterska och hämtade in mig och tyckte att där ute kunde jag ju inte sitta! ”Han ser ju så snäll ut!” Jo, det är hon. ”Jaha, det är en hon! Här, sitt här och vänta istället om du har tid till fysioterapeuten! Det är inga problem alls!” Ja, tack då!

Sen fick jag efter en stund träffa en väldigt trevlig fysioterapeut som klämde och vred på mitt ben och tyckte att det var bra att röntga för att utesluta skelettskador. Sagt och gjort fick vi gå och vänta på röntgen. Men det gick relativt snabbt ändå och Mini låg duktigt där jag la henne under tiden han knäppte bilderna på mitt knä. Och det var absolut inga problem att ha Mini med där. Sen fick vi vänta igen på att röntgensvaret skulle komma och jag tror att fysioterapeuten var på lunchrast i samma veva dessutom. Mini tyckte det var tråkigast att behöva vänta trots att hon både larmade några gånger och fick lunch. Så jag fick en nos i knät. Mysigt!

När röntgensvaret var klart fick jag träffa fysioterapeuten igen som sa att allt såg bra ut på röntgen och att hon inte kunde känna något uppenbart fel när hon undersökte mig. Så troligtvis är det en rejäl stukning och/eller blödning i knät. Men hon tyckte att det vore bra med uppföljning och ett andra utlåtande från en annan fysioterapeut så hon skulle skicka remiss till vårdcentralen. Hon sa att jag får belasta knät men inte så att det gör mer ont än en femma på en tiogradig skala. Jaha, hur gör jag då när jag knappt kan stödja på knät? Jo, då blev det till att hoppa hem på kryckor för att avlasta knät ordentligt i några dagar. Tjohoo…

Så nu stapplar jag runt på kryckor här hemma och pendlar mellan att vara supertrött och att klättra lite på väggarna av rastlöshet. Det dagliga promenerandet som jag är van vid gör nog mer för rastlösheten än jag har varit medveten om. Det känns att jag inte får röra på mig som jag brukar. Trodde inte att jag skulle sakna det så mycket. Får se om jag kan ta mig ut på en liten promenad imorgon.

Nu hoppas jag att fysioterapeuten har rätt så det snabbt borde börja bli ordentligt mycket bättre. En vecka-tio dagar borde det ta från när det hände, kanske någon vecka till sa hon. Så det borde vända snart hoppas jag!

Årsprov och morot i soffan

Idag var det dags. Dagen som jag haft lite ångest inför rätt länge nu: årsprovet för mig och Mini. För att få vara ett assistanshundsekipage är det först en examination man behöver klara och sedan är det årsprov efter det för att följa upp att kunskaperna fortfarande sitter i. På grund av pandemin har vi inte behövt göra prov förrän nu, det id-kort vi har är giltigt fram till juni men det här var enda chansen att få göra det i Uppsala. Så idag var det alltså dags!

Provet var på ett hotell i utkanten av stan och vi satt inne i lobbyn och väntade när två damer kom från SBK. De var väldigt trevliga och vi satt och pratade en stund. Den andra som vi skulle gjort provet tillsammans med hade ställt in så vi var själva. De frågade lite om hennes larmande, jag visade upp både dagboken och filmerna jag hade och de kollade veterinärsintyg och vaccinationskort.

Sen gick vi ut på en gräsmatta och där fick jag göra några små övningar. Vi fick gå iväg en liten bit, sätta Mini och lämna henne och gå iväg en bit för att sedan gå tillbaka till henne igen. Inga problem, det tränar vi på nästan varje morgonpromenad! Sen fick hon sitta okopplad och jag gick iväg för att sedan kalla in henne. Det klarade hon galant! Sista testet var att jag skulle använda mitt bryt-kommando när jag kallat in henne och de slängde en snusdosa framför henne som hon då skulle låta bli att ta. Även det klarade hon utan några problem alls. Sen var provet slut och vi fick massor av beröm över hur duktiga vi är och hur bra vi samarbetar. De tittar ju på allting runtomkring också från det att de kom dit. Hur vi är tillsammans, går i koppel när vi promenerade till gräsmattan och att hon var passiv när vi satt och pratade och sånt.

Så himla skönt att ha provet avklarat! Det var betydligt mer avslappnat och enklare än jag hade väntat mig så det var skönt. Det kändes inte som ett prov riktigt överhuvudtaget. Mest vardagslydnad och allmänt hundhyfs typ. Efteråt stod vi och pratade lite med damerna och sen promenerade vi hemåt och åt lunch. Sen parkerade vi oss på soffan.

Jag hade lovat Mini morot när vi kom hem när hon var så duktig. Smaskens tycker hon!

Sen har vi mest hängt på soffan och vilat. Tröttheten kom ikapp mig lite efter provet så jag känner mig halvt överkörd av en ångvält. Har varvat att slumra lite och läsa. Dessutom är jag ganska orolig över pappa som opereras idag. Vi har fortfarande inte hört hur det gått för honom. Jag ringde nyss och frågade och då verkar han vara på väg upp på avdelningen igen i alla fall. Hoppas på att få positiva besked snart!

Vem är Mini?

Jag har fått en del frågor om Mini och hur hon larmar. Jag har ju inte presenterat henne ordentligt här på bloggen så jag tänkte att det kunde vara på sin plats. Hon är ju trots allt min bästa kompis och är med mig överallt.

Mini är en snart fyra år gammal labrador som har bott hos mig i ganska precis två år nu. Jösses vad fort tiden går! Hon älskar sina grisar och gosedjur över allt annat. Nej förresten, hon älskar mat mest av allt. Sen kommer leksakerna på andraplats, som hon gärna bär runt på och visar upp för alla som kommer hit. För det går ju inte att hälsa på någon utan att ha något i munnen! Hon gillar att ligga nära i soffan och sover alltid på mina fötter i sängen på natten. Hon är verkligen en enpersonshund och blir svartsjuk om jag gör för mycket annat som inte involverar att hon får min fulla uppmärksamhet. När jag inte är i närheten sitter hon mest och gråter även om hon gärna leker med andra när jag är med. Som tur är har hon accepterat Christian ganska bra. Men sitter vi för nära varandra kan hon komma och åla sig mellan.

Hur hon hjälper mig

Mini är en alarmerande assistanshund för kortisolsvikt vilket innebär att hon hjälper mig genom att larma när jag får lågt kortisol. Kortisol är ett stresshormon som finns i kroppen och hjälper bland annat till vid sjukdom, stress och är det som gör att man är vaken på dagen och blir trött på natten. Det är ett livsviktigt hormon som min kropp inte producerar på egen hand så jag måste ta tabletter istället. Det har fungerat ganska dåligt och det var därför jag började utforska möjligheterna att ha en assistanshund som hjälp. Det går inte att testa själv för att se om man är låg som en diabetiker kan göra men det går att träna en hund till att känna av det på lukten. Häftigt va? Hon kan göra något som sjukvården inte ens klarar av. Kruxet är att jag oftast inte känner av själv när jag blir låg och förstår inte att jag behöver ta extra medicin. Enkelt förklarat så blir jag lite dum i huvudet när jag blir låg och märker inte själv att det är något fel. Det är då Minis hjälp är ovärderlig för hon säger till mig när det börjar sjunka.

Hon har en flärp hängandes i sitt halsband som hon plockar upp med munnen och knuffar på mig med när hon larmar. Ibland kommer det en halv klagosång också i form av gnällande och ynkande men det är inget som hon är tränad till att göra. Hon larmar så tidigt att jag oftast inte känner något själv och hon larmar redan när det börjar sjunka snarare än när det har blivit för lågt. Det gör att jag kan ta mindre dos medicin och innan jag hinner bli dålig, eller ibland räcker det med att bara vila istället. Himla bra! Jag har med hennes hjälp fått ett mycket stabilare och bättre mående och kan hålla nere på kortisondoserna. Jag har lärt mig den hårda vägen att hon har rätt när hon larmar även om det inte alltid känns som det just då.

Eftersom hon är assistanshund innebär det att hon får och ska vara med mig överallt. Så hon hänger med mig på läkarbesök, i affärer och på spelmanslag. Vi utforskar mer och mer tillsammans i takt med att jag mår bättre och att pandemin gör att man kan vara ute på mer saker igen. När vi är ute på saker och hon aktivt jobbar är hon lugn och har fullt fokus på mig. Men sen när vi kommer hem igen kompenserar hon med att springa gatlopp och hoppa i sängen. Så hon har verkligen två sidor. Eller som nu när jag skriver detta och hon roar sig ute i vardagsrummet med att jaga en boll. Allra bäst tycker hon nog att det är när jag sitter stilla i soffan och inte gör så mycket annat än att klappa på henne. Då är hon som allra nöjdast.

Hon har kommit och vänt upp och ner på hela mitt liv. Med hennes hjälp har jag fått livet tillbaka och har kunnat börja leva igen. Jag hade aldrig träffat Christian om det inte var för henne och jag hade inte varit på gång att börja arbetsträning utan hennes hjälp. Men jag har fått börja om från början, gör om och gör rätt helt enkelt. Det går inte längre att köra på i 300% för då har jag en hysterisk hund i hälarna. Det mår varken hon eller jag bra av. Jag måste leva mycket mer lagom nu vilket passar min kropp mycket bättre. Men det är svårt när jag som person är allt eller inget och helst tutar på med saker i full fart.

Är det något annat ni undrar över om Mini?

Känslan av besvikelse och lättnad på samma gång

Ibland blir inte livet som man tänkt sig. Det kommer inte att bli Nova som min framtida voffkompis. De har tyvärr kommit fram till att hon inte har det som krävs för att passa som assistanshund. Mycket beror på saker som jag frågade om efter att jag haft henne och som jag har funderat en hel del kring nu efteråt. Hon är framförallt lite för nervös och orolig av sig, lite för mycket nerverna på utsidan. Det fungerar inte om man ska bli assistanshund. Varken för henne eller för mig. Eller någon annan. Så hon blir troligtvis en sällskapshund istället om hon inte mognat på sig ordentligt om något år. 

Att bli jätterädd när diskborsten välter i köket, när grannen skakar en matta eller behöva gömma sig bakom mig hela tiden hon träffade min ettårsbebiskompis är några saker som jag funderat en hel del över. Och att hon blev så otroligt stirrig, rastlös och lite smått galen emellanåt. Hon kunde bli helt spattig och verkligen gå in för att bita sönder det hon snott åt sig. Alltså inte bara stolt bära runt på det som labradorer annars är kända för att göra. Utan verkligen demonstrativt gå in för att döda grisen/glasögonfodralet/pinnen/skon. Jag har dessutom fler blåmärken på både armar och ben än vad som ens går att räkna efter hennes ganska våldsamma kärleksförklaringar.

Tyvärr är deras bedömning nu att hon inte är lämplig till att bli assistanshund. Både sånt de sett innan men framförallt efter att jag haft henne, i kombination med det jag berättat, har gjort att de tagit det beslutet. Det finns inget ont alls i denna fina vovve men lite för mycket rastlöshet, nervositet och oro för att det ska funka. Hon behöver nog en van hundförare och inte någon som själv behöver hjälp i vardagen. 

Besvikelse och lättnad - Amoll.net

Dubbla känslor

Det känns såklart otroligt tråkigt på väldigt många sätt för hon var verkligen en fantastisk, charmig och väldigt rolig hund som fångade mitt hjärta. Men samtligt har jag gått med en diffus och märklig känsla sedan jag lämnade ifrån mig henne och inte riktigt kunnat ta ett ordentligt beslut kring allting. Jag har tänkt att det är min ovana och okunskap kring hundar som spökat, och kanske lite kalla fötter. Nu trillade polletten ner lite mer ordentligt när jag fick bekräftelse på att min undermedvetna magkänsla nog faktiskt stämde ändå. Hon är inte rätt hund för mig. Så till viss del känner jag faktiskt en lättnad efter att ha fått beskedet och fått prata igenom allt lite mer. Jag har dessutom haft mina misstankar utifrån några formuleringar i mailkontakten vi haft den sista veckan så det kom inte helt som en överraskning. 

Otroligt märklig känsla, att vara både besviken och samtidigt lättad på samma gång. Jag kommer nog hinna bli både arg, ledsen och ännu mer besviken men samtidigt känner jag att det är rätt såhär. Skit och fruktansvärt tråkigt men rätt. Det finns en annan hund där ute som passar bättre till mig. Någon som kommer att komplettera mig och mina brister istället för att vara lite för lika mig i mitt beteende när jag mår dåligt. För jag såg komiskt nog otroligt mycket av mig själv i fröken Nova. Ganska frustrerande nu bara att vara tillbaka på den oklara väntan igen.

Vad händer nu?

Novas fyra kull-brorsor har sina sluttester i mitten av augusti så jag hoppas verkligen på någon av dem. Jag är själv nu i kö om att vänta på en alarmerande assistanshund som jag förstått det. Så är det någon av killarna som har egenskaper som passar för en alarmerande assistanshund och de anser skulle personlighetsmatcha med mig så borde jag förhoppningsvis få en av dem. Jag hoppas verkligen! Annars har de en hund från en annan kull som sluttestas i september och sedan en hel kull som testas i oktober. Totalt 13 hundar på gång inom en inte alltför avlägsen framtid. Det ska mycket till att ingen av dem passar till mig. 

Skit, fan och jäklar men det får bli nya tag. Nytt hopp inför augusti, bara 1.5 månad dit! Framförallt kommer jag att få den perfekta voffkompisen för mig. Min trogna följeslagare i vått och torrt. Förr eller senare. Jag måste intala mig det. Att jag på det här sättet får min perfekta livskompis. Bättre med rätt hund lite längre fram i tiden än någon som kanske inte kommer att må bra som assistanshund. 

Hjärta - Amoll.net

Det positiva efter Nova

Dagarna med Nova har ändå visat mig många saker. Jag har lärt mig otroligt mycket. Insett att kroppen, framförallt luftvägarna, på många sätt mått bättre av den ökade aktiviteten. Samtidigt som jag insett att jag har en lång väg kvar att fortsätta bygga upp resten av kroppen för att orka med. Jag har fått känna på den enorma glädjen och sällskapet i att ha en hund. Blivit mer medveten om en hel del av mina lite knasiga beteenden när jag blir övertrött/får känning/mår dåligt.
Framförallt har hon fått mig att känna igen. Både glädje, sorg och frustration. Men jag känner lite mer igen! Det där inkapslade hjärtat och känslorna som mest känts torkade, skrumpna och låsta väldigt länge har börjat tinas upp igen. 

Vad du kommer vara saknad…!

I eftermiddag ska du åka härifrån igen efter att ha varit här i 1.5 vecka nu. Fina, älskade Nova. Du har kommit som ett busfrö från ingenstans och vänt upp och ner på allting. Totalt kört slut på all min energi nu men oj vad du har fått mitt hjärta! Trots alla hyss och galenskaper.

Morgonrastningen - Amoll.net

Det känns så konstigt och tomt att du ska åka härifrån nu. Nu när vi börjat hitta lite mer rutiner tillsammans och förstå varandra lite bättre. Samtidigt ska det bli så himla häftigt att se allt du kommer få lära dig och allt du kommer kunna hjälpa mig med. Hade jag inte känt den här fruktansvärda känslan av att behöva lämna dig så hade det nog inte varit rätt. Då hade vi inte varit rätt för varandra.

Redan nu har du gjort något stort för mig. Du har fått mig att känna igen.
Känslan när du suckar lite och dunsar ner huvudet på mina fötter för att vara nära. När du kryper ihop tätt intill mig i soffan eller lägger dig på mattan i hallen för att vakta när jag är på toa. När du tittar på mig med dina mörka ögon som för att fråga vad vi ska hitta på nu. När du ålar dig upp till mig från fotändan av sängen på morgonen när du märker att jag börjar vakna för att få det obligatoriska morgonmyset. När du följer efter mig från rum till rum. När du går tätt intill mig ute på promenad. Eller som nu när du ligger på mina fötter där jag sitter i köket.

Du har fått mig att känna alla sorters känslor igen som jag under så lång tid stängt av. Älskade Nova!

Soffhäng sista kvällen - Amoll.net

Igårkväll satt vi länge i soffan tillsammans efter en ganska intensiv eftermiddag och kväll. Du sovandes i mitt knä. Jag ville inte ta tag i resten av kvällsbestyren för det innebar att behöva inse verkligheten.
Nu hoppas jag mest på att orka ta mig igenom den här dagen, få lite välbehövd vila och sedan samla nya tag inför den resa som vi båda har framför oss. På varsitt håll nu ett tag men med samma mål: ett bättre liv tillsammans.

När man inte vill flytta sig från täcket - Amoll.net

Imorgon kommer Nova!

Imorgon är det dags! Då ska de här två äntligen få träffa deras framtida ägare. Ja, och jag ska äntligen få träffa min framtida voffkompis!

Griskompisar till Nova

Det känns lite smått overkligt att det är dags nu! Samtidigt som väntan har känts så himla lång. Både från det att jag började fundera på allting och från det att jag skrev på avtalet när väntan började på riktigt. Men framförallt sedan jag för några veckor sedan fick veta att de har en hund till mig. Den väntan har nästan känts längst. Men nu är det äntligen dags!

De här griskompisarna har väntat på Nova bredvid kudden i min säng sedan dagen efter jag fick veta om henne. Jag hoppas att hon ska tycka lika bra om dem som jag gör. Framförallt hoppas jag verkligen att hon ska tycka om mig!

Nu händer det!

Det har gått en vecka nu sedan jag såg hennes namn på displayen på mobilen och jag tror inte riktigt att jag har förstått det än. Värsta chocken och förvåningen har lagt sig men jag har nog inte riktigt smält det helt.

”Vi har en hund till dig!”

Jag hade precis tittat på fotona och videon de lagt upp på sin facebooksida om att de haft lämplighetstester för tre tikar under dagen och helt plötsligt ringer hon. Så många tankar hann fara genom huvudet på mig de sekunderna. Någonstans har jag haft i bakhuvudet att om hon ringer så är det positiva besked, annars får jag veta mer i mitten på juni och via mail.

Den första chocken - Amoll.net
Efter den första chocken

Alla tre hundarna blev godkända, två passar som alarmerande assistanshund, och de har matchat en av dem med mig. En pigg och energisk gul tik som heter Nova. En ganska liten och väldigt ljus tjej som är helsyster till Nellie som jag fick träffa i december.

Nova - Amoll.net
Foto: Hundhjälpen i Uppland

Den 10 juni ska jag få träffa henne! Hon hade då precis fått flytta hem till sin dressör och ska få bo in sig där ett par veckor. Vi kom också fram till att det är smart att vänta ut det värsta av pollensäsongen för min del. Sen ska jag få ha henne i någon vecka för att vi ska få lära känna varandra och se så att jag tål henne. Så jag inte blir allergisk mot allt pollen ute och i pälsen och tror att det är hunden jag inte tål.

Jag är så himla glad, förväntansfull, förvånad, chockad, otålig och lite rädd! Nu händer det!
Helst hade jag såklart velat få träffa henne direkt men för både hennes och min skull blir det bäst såhär. Förutsatt att allting går enligt planerna och att vi trivs tillsammans kommer hon sedan att specialtränas för mig under ca 4-6 månader och bor då hos dressören innan jag får henne på riktigt.

Nova - Amoll.net
Foto: Hundhjälpen i Uppland

Följ med mig på vägen!

Jag har tänkt att jag på något sätt skulle dokumentera hela den här resan, vägen till att jag får min Voff. Det finns alldeles för lite information (och kunskap!) kring assistanshundar i Sverige och jag tänkte att jag kanske helt enkelt får skapa det jag själv hade velat ha.

Så! Här kommer en första video i vad som förhoppningsvis kommer att bli en serie av många fler på youtube! Gå in och prenumerera på min kanal för att inte missa något nytt. Det kommer troligtvis bli en blandning av lite allt möjligt men troligtvis någon slags vlogg och information kring hur livet ser ut i väntan på, och sedan så småningom med, assistanshund och livet med kronisk sjukdom. Att hitta min väg till ett fungerande och bra liv helt enkelt!

Det finns väl ändå inte riktigt ett bättre sätt att börja den här kanalen på än med den första chocken och tankarna bara någon timme efter att jag fått veta att jag fått en hund? Lika mycket för att komma över det läskiga och ovana vid att faktiskt spela in videos. Här bjuder jag på trötta, chockade, glada, förvirrade och lite kortisollåga hjärnceller! Haha!

För ni vill väl följa med mig på den här resan jag har framför mig?

Tankar om en fyrbent framtid

Ibland slår det mig hur annorlunda mitt liv snart kommer att vara. När jag inte längre har bara mig själv att ta hänsyn till och anpassa mig efter. När vi kommer att vara två istället för en. När jag ständigt kommer att ha en nos vid min sida. Någon som kommer att vara min bästa vän och hjälp i vardagen.
När jag slipper vara ensam med allting. 

Kommer jag att klara av det när jag ibland knappt kan ta hand om mig själv? Kommer jag orka gå ut flera gånger om dagen för att Voffen ska få både kissa och springa av sig? Kommer jag klara av ansvaret över ett annat liv med allt vad det innebär? Kommer jag ha tålamodet för alla hyss?

Samtidigt hoppas jag att det kommer ge så mycket glädje. Trygghet och sällskap. Frihet, bus och möjlighet till nya äventyr. Ett nytt liv. Någon som finns där både i det bra och dåliga. Ett 25 kilo vibrerande, varmt pälsplåster när kroppen skriker och behöver vila. Ett par bruna ögon som alltid kommer att titta på mig fulla av uppmuntran och lycka. Och då och då en envist bestämd blick. En nos som alltid kommer att hålla koll på att jag mår bra. Ett hjärta som alltid kommer att svämma över av kärlek och labradorhyss. 

Livet kommer bli helt annorlunda, det inser jag. Men så mycket bättre. Jag längtar verkligen efter att få veta vem du är.
Tillsammans får vi ta hand om varandra. 

En livskompis till mina framtida äventyr

Jag ska skaffa hund!
Så. Nu har jag sagt det.

Ja, du läste rätt och ja, jag ska förklara allting lite mer ingående.

För många kommer det nog som en blixt från en klar himmel men det är ett otroligt genomtänkt beslut och en lång process. Det är ingen vanlig hund jag ska skaffa utan en alarmerande assistanshund. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer jag att ha en labrador till livskompis som kommer att följa med och hjälpa mig i min vardag. En följeslagare och kompis att dela allt med. Alla upp och nergångar. Någon som kommer att hjälpa mig i vardagen och med att ta tillbaka livet igen.

Jag har mentalt börjat skriva på det här inlägget så otroligt många gånger sedan november men inte fått ner någonting förrän nu. Det har nog helt enkelt varit ett för stort och lite överväldigande beslut. Något som jag har behövt få hålla mest för mig själv fram till nu. Men nu känner jag mig redo att dela med mig av allting. Ni som vill får följa med på vägen från och med nu.

För att svara på det jag gissar är första frågan hos er som känner mig: Men du är väl allergisk?

Inte mot labradorer. Jag har levt hela livet i tron att jag är allergisk mot pälsdjur i allmänhet och att det innebär även alla hundar. Nu har jag lärt mig att framförallt hundallergi är otroligt individuell. Såpass att det kan variera ner på individnivå när det kommer till specifika hundar. Men framförallt när det gäller olika raser. Och labradorer fungerar!
(För tydlighetens skull, jag är (tyvärr) fortfarande jätteallergisk mot katter.)

Men vaddå en alarmerande assistanshund?

För er som inte vet så lever jag med binjurebarksvikt. En sjukdom som gör att jag saknar egen kortisolproduktion och därför måste ersätta det med kortisontabletter för att må skapligt. Utan kortisol överlever man inte och det krävs väldigt lite för att den vanliga doseringen inte ska vara tillräcklig för mig med alla mina andra hälsoproblem. Enkelt förklarat påminner det litegrann om en knasig variant av diabetes men utan möjligheten att lätt kunna mäta kortisolvärdena och därmed få hjälp att veta hur man mår och ska ta medicin. För låga doser kan bli livshotande samtidigt som för höga doser kortison inte heller är nyttigt för kroppen. En ständig balansgång och gissningslek att försöka förstå vad kroppen vill helt enkelt. Ett av de största problemen för mig är att jag alltför ofta får känningar och ras i kortisolet. Många gånger förstår jag inte själv att jag behöver ta mer medicin om jag har hunnit rasa för lågt vilket blir en stor otrygghet.

Men det fina är att det går att träna hundar till att reagera på när man får för lågt kortisol. Hundar kan alltså lära sig att känna av sånt som inte ens sjukvården kan mäta ordentligt idag. Så himla häftigt!

Ni har kanske hört talas om diabetes- och epilepsihundar? Det är samma princip bakom fast med kortisol helt enkelt. Hunden blir tränad på hur jag luktar när jag har lågkänning och kommer på så vis att kunna larma när jag är på väg att rasa. Det är fortfarande väldigt nytt. Det finns några certifierade kortisolhundar i Europa och en här i Sverige. De hundarna larmar oftast redan innan deras förare ens har börjat känna något själva och kan på så vis hjälpa så det går att rädda upp med extra medicin i ett mycket tidigare skede. Alltså förebygga att ens behöva må dåligt. Jag kommer alltså få hjälp att i ett tidigt stadie märka av rasen istället för att det ska behöva gå så långt att jag sitter och apatiskt stirrar in i väggen och inte kan klara mig själv.

Nellie-nallen

Hjälp i vardagen och livet

Med tanke på mina andra problem med hälsan och kroppen så kommer min hund även att tränas till att hjälpa mig lite i vardagen. Stöd upp från golvet, vara gåstöd ute på promenader när jag behöver det och framförallt hjälp i trappor. Den kommer att kunna apportera föremål, framförallt mediciner, men även saker jag tappar och har svårt att ta upp. Sen räknar jag med att fortsätta träna den själv också för att lära den fler saker. Mest för att jag är intresserad och vill lära mig mer om hur man tränar hundar.

Det här kommer alltså att bli min livskompis. Min ständiga följeslagare som kommer att vara med mig överallt. Ja, till och med på toaletten om jag har förstått tränarna rätt. Jag kommer alltså att har rätt att ha med mig hunden i stort sett överallt. Vi kommer att bli ett sammansvetsat team som kommer att kunna tackla livet på ett bättre sätt tillsammans. Jag kommer att få tillbaka min frihet och självständighet. Jag kommer få hjälp att märka i tid när jag får känningar och jag kommer att våga göra saker på ett helt annat sätt trots att hälsan inte alltid är på min sida. Framförallt så kommer jag inte längre att vara ensam i min eviga kamp. Vi kommer att vara två.

Glädjen och sällskapet

Sen måste jag lyfta fram den positiva aspekten i att ha en hund. Det kommer nog att vara en minst lika viktig del för mig. Det sociala, sällskapet och glädjen. Jag har alltid drömt om att ha hund, så länge jag kan minnas, men trott att det varit omöjligt. Så det här känns fortfarande så himla overkligt. Men det har blivit min största motivation och drivkraft att komma tillbaka på banan igen. Jag har fått motivation till mina små promenader och träning för att jag ska klara av att gå ut med Voffen. Kunna ta hand om den på ett bra sätt. Än så länge vet jag inte vad jag får för hund så den har helt enkelt fått arbetsnamnet Voffen.

Före jul fick jag vid ett par olika tillfällen låna två olika labradorer under ett dygn vardera som allergitest. Jag tog hand om hunden och mina föräldrar höll koll på att jag inte skulle bli allergisk. Vilket jag till vår stora förvåning inte blev! Deras främsta kommentar efteråt: det var länge sen de hörde mig skratta så mycket som jag gjorde då. För vilka charmtroll de var! Helt underbara! Det är dessutom bevisat att det sänker stressnivåerna i kroppen med husdjur och att det har stor positiv effekt på smärta och det psykiska måendet. Alltså enbart fördelar för hälsan!

Precis efter att vi hade haft den första hunden, Nellie, på besök hade jag namnsdag och fick en liten nalle i present av mamma och pappa. Min första tanke var att den påminde så mycket om Nellie men jag tänkte att det var jag som fastnat i allt hundfunderande. Fram till mamma sa att hon också tyckte att den var påminde så om Nellie. När vi hade den andra hunden, Ess, kom hon stolt bärandes på nallen så jag tog det som ett tecken. Nallen fick helt enkelt namnet Nellie och har blivit min maskot i hela den här resan.

Nellie Ess

En lång process

Det är en lång process och jag har valt att skaffa en färdigtränad hund. Jag har varken ork eller kunskap till att träna en hund på egen hand. Så jag vet fortfarande inte när eller vem jag får som kompis. Men jag vet att det blir av och jag vet att min hund finns där ute någonstans.

När hundarna är ett år gamla lämplighetstestas dem. De som blir godkända till att bli assistanshundar matchas sedan med sina framtida förare utifrån personlighet och arbetsuppgifter. Då kommer jag att få ha hunden i någon vecka eller två på prov och om allting går bra och fungerar så börjar sedan specialträningen. Träningen tar sedan 4-6 månader och då bor hunden hos tränaren. Den kommer att tränas på prover som jag tar när jag får känningar för att lära sig att känna på doften hur jag luktar när jag blir dålig. Sen när jag får hem hunden blir det samträning för att överföra träningen på mig. Sedan är det till slut en examination för att vi ska bli godkända som ekipage.

Har jag tur kanske jag kan bli matchad med en hund från aprilkullen som blir ett år nu om några veckor. Jag hoppas och håller tummarna! Jag längtar så det gör ont. Pendlar mellan hopp och frustration över ovissheten och väntan. Och ibland undrar jag vad jag givit mig in på. För det kommer att bli en enorm omställning för mig. Inte bara att skaffa hund. Jag kommer inte längre kunna blunda för och ignorera hur jag mår. För då kommer jag att ha en hysterisk labrador som nafsar mig i hälarna och säger åt mig att vila. Bokstavligt talat. Men det är samtidigt precis det jag behöver. Hjälp att inte göra saker utanför det jag faktiskt har ork och hormoner till att klara av. Det kommer ge mig ett betydligt stabilare och mer hållbart mående.

Nellie-nallen

En stor pusselbit till ett bättre liv

Det här är en stor del i min väg till att få ett fungerande och bra liv igen. Ett stort beslut att ta och det har varit så många osäkerheter, oklarheter och kanske:n längs med vägen. Det har tagit enormt mycket energi men det har samtidigt redan nu givit mig så mycket positivt. Innan jag ens har fått min Voff. Jag har fått tillbaka hoppet igen och jag har fått något att se fram emot. Något att jobba för och sikta mot. Någon att längta efter.

Hoppas att ni vill följa med mig längs vägen.