Så, det här hände…!

Jag är hemma igen! Hemma hos mig själv, på min egen soffa! Efter drygt 1.5 månad på ”rehab” hos föräldrarna är det så himla skönt att ha kommit hem till mig igen.

Vi har stökat och fixat i lagom tempo de sista dagarna och idag kunde jag äntligen komma hit och stanna kvar. Igår bestämde kroppen sig för en vilodag så då fick det bli så. Men idag är jag här! Tjohoo!

Nu på kvällen efter att föräldrarna åkt hem har jag hängt på soffan med en bok, mat och te och bara vilat. Välbehövt och skönt! Den extremt trötta blicken bjuder jag på denna söndag! Haha! Nu är det hög tid att flytta mig till sängen istället. Nattinatt!

Att försöka förstå vad kroppen vill

Det var länge sedan jag var i sånt behov av en stor kopp kaffe som idag. Men jag har länge försökt att inte dricka kaffe. Det har blivit något enstaka kopp nästintill koffeinfritt kaffe ibland för att stilla det värsta suget men inte mer än så.

AIP – autoimmun paleo

Den sista tiden har jag försökt att äta mer enligt AIP, autoimmun paleo-kost, för att se om jag ska må bättre av det. Det jag hoppas på är lite förbättring bland annat i magen, pollenallergin, luftvägsbesvären och det allmänna måendet.
AIP är en kosthållning som ska vara bra om man har mycket inflammationer i kroppen och autoimmuna sjukdomar. Jag mådde nog egentligen bättre när jag prövade det en vända för några år sedan. Kan det var tre-fyra år sedan nu?

Jag har tagit bort det mesta av den icke-godkända maten. Det jag slarvat med är tillsatser, vissa kryddor och liknande mindre saker. Till exempel att det är både tillsatser, E-ämnen och socker i den rökta kalkonen jag ätit av. Peppar har jag inte heller riktigt förstått om det är godkänt eller inte att äta.
Annars har jag inte ätit något vitt socker men har ändå varit så extremt sötsugen hela tiden. Om det beror på mediciner, sockerberoende (det är ju socker i ALLT idag) eller något annat vet jag inte. Troligtvis en kombination.

Så det har blivit mycket frukt, dadlar och liknande saker som är AIP-godkänt. Men man ska äta frukt och sånt med måtta, framförallt i början av uteslutningsperioden. Det där sötsuget har gjort att jag emellanåt nästan klättrat på väggarna. Men det kan även påverkas av att jag behövt öka min kortisondos under en längre tid nu på grund av infektioner och allmänt sämre mående.

Varför då?

En av anledningarna till att jag ändrar på vad jag äter är att jag under så lång tid haft problem med magen av olika slag. Allt bara skylls på endometriosen och de övriga problemen jag har med kroppen. Magen svullnar, gör ont och det kan ofta gå så många dagar mellan toalettbesöken att jag tappar räkningen. Det är varken särskilt roligt eller skönt att se ut att vara gravid i 6e månaden i stort sett varenda dag.

Jag tror inte att man magiskt blir frisk av att äta annorlunda. Någon magisk lösning finns inte på det sättet. Jag tror på många bäckar små och att det man äter absolut påverkar hur man mår. Men det botar ingenting.
Jag har sedan många år nu ätit helt mjölkfritt, naturligt glutenfritt och ingen vanlig potatis. Och inga nötter. Det mår jag betydligt bättre av och är alltså ganska noggrann med, framförallt mjölk och gluten.

Trots att jag har plockat bort det mesta som inte är AIP de sista månaderna har jag inte märkt någon större skillnad. Kroppen spelar sina spratt ändå. Min förhoppning var att pollenallergin skulle bli lite lindrigare av en antiinflammatorisk kosthållning och även värken och det allmänna måendet. Kanske bli lite mindre trött. Och magen såklart. Framförallt magen.

Förhoppning om förståelse och förändring

Nu har jag tröttnat på att inte förstå vad min kropp tål och inte tål att äta. Framförallt har jag blivit trött på det här sötsuget. Så sedan igår har jag börjat med en extrem uteslutningsperiod för att försöka förstå vad det är jag mår bra och dåligt av att äta. Eller, steg ett är att se om jag mår bättre av att plocka bort det mesta som kan tänkas trigga. Så jag börjar med några dagar, förhoppningsvis närmare en vecka beroende på hur jag mår (och står ut), med sånt som jag hoppas och tror är säker mat. Sötpotatis, morötter, kyckling, vit fisk, salt och olivolja. Sen tänkte jag försöka återintroducera en sak i taget och se hur kroppen beter sig helt enkelt.

Jag är bara på dag två hittills och inatt vaknade jag med huvudvärk. Om det har att göra med ändringen av vad jag äter, det extremt konstiga vädret som varit i ett par dagar eller bara det allmänna måendet vet jag inte. Men jag skulle kunna döda för en stor kopp kaffe och vindruvorna som står framme i föräldrarnas kök.

Med det här hoppas jag kunna få lite mer rätsida på vad jag faktiskt mår bra och dåligt av att äta. Om inte annat så är det tydligt att jag verkar vara i behov av en ordentlig socker-detox, och då även i form av frukt och annat sött än bara det vitt sockret, för att bli av med sötsuget.
Men jag måste erkänna att jag redan nu börjar tveka. Fundera över om det är värt det och hur länge jag kommer stå ut.

Sötpotatis och kyckling - Amoll.net

Tankar om en fyrbent framtid

Ibland slår det mig hur annorlunda mitt liv snart kommer att vara. När jag inte längre har bara mig själv att ta hänsyn till och anpassa mig efter. När vi kommer att vara två istället för en. När jag ständigt kommer att ha en nos vid min sida. Någon som kommer att vara min bästa vän och hjälp i vardagen.
När jag slipper vara ensam med allting. 

Kommer jag att klara av det när jag ibland knappt kan ta hand om mig själv? Kommer jag orka gå ut flera gånger om dagen för att Voffen ska få både kissa och springa av sig? Kommer jag klara av ansvaret över ett annat liv med allt vad det innebär? Kommer jag ha tålamodet för alla hyss?

Samtidigt hoppas jag att det kommer ge så mycket glädje. Trygghet och sällskap. Frihet, bus och möjlighet till nya äventyr. Ett nytt liv. Någon som finns där både i det bra och dåliga. Ett 25 kilo vibrerande, varmt pälsplåster när kroppen skriker och behöver vila. Ett par bruna ögon som alltid kommer att titta på mig fulla av uppmuntran och lycka. Och då och då en envist bestämd blick. En nos som alltid kommer att hålla koll på att jag mår bra. Ett hjärta som alltid kommer att svämma över av kärlek och labradorhyss. 

Livet kommer bli helt annorlunda, det inser jag. Men så mycket bättre. Jag längtar verkligen efter att få veta vem du är.
Tillsammans får vi ta hand om varandra. 

På’t igen!

Nu får det vara nog. Nu behöver både kroppen och framförallt själen få ta tillbaka livet igen. Sakta men säkert. Sluta upp med dessa dumheter med infektioner och extra värk.

De sista veckorna har jag inte orkat gå varken mina promenader eller göra min träning. Det har inte gått när kroppen varit på det humör den varit. Men nu är det dags att komma igång igen.
På’t igen. Med pyttesteg. Igen. För att få det att fungera. Hålla i längden.
Men jag hoppas på en lite snabbare väg tillbaka än när jag började i januari.

Sol och sommarvärme - Amoll.net

Både igår och idag har jag tagit mig ut på en liten promenad runt kvarteret. Så skönt att kunna komma ut, få röra lite på mig och andas frisk luft. (Okej, det har nog varit mer pollen än frisk luft.) Framförallt så himla skönt idag att bara kunna gå ut utan att ens ta på mig en tröja! Slippa knyta skorna, bara stoppa fötterna i ett par sandaler och gå ut.
Jag har börjat otroligt försiktigt igen med både lite stretching och första delen av min stabiliseringsträning. Sakta men säkert helt enkelt.

Påskfint på promenad - Amoll.net

Men lite märkligt är det ändå att det i år igen säger pang mitt i april och går från vinter till sommar direkt. Idag är det 18 grader i skuggan och inte ett moln på himlen. Vad hände med den vanliga våren?! Kan vi inte få en vanlig vår och en vanlig sommar i år istället för det där panik-varma, hemska som började redan i maj förra året? Jag vill så gärna kunna vara ute och promenera i lite mer anständig temperatur!

Sommarväder - Amoll.net

Hipp hipp hurra till mig!

Hipp hipp hurra till mig!
Ett helt år äldre igen och nu tänkte jag försöka mig på ett bättre år än det förra.

Det hör ju nästan till med en födelsedagsselfie och så får det bli en även idag trots att kroppen lever sitt eget liv. Det har blivit en otroligt lugn dag med flera vilostunder men det har ändå varit en bra och trevlig dag. Frukost och uppvaktning på sängen är alltid en bra början på alla födelsedagar. Mamma och jag har gjort AIP-kolapajer att ha till födelsedagsfika, jag har läst en del i en av böckerna jag fick i present och annars har jag mest njutit av att det har varit en lite mer stabil och bättre dag än gårdagen. Ibland är det de små sakerna som betyder mest.

Födelsedagsselfie - Amoll.net

Nu ska vi snart äta middag, inte så dumt att vara hos föräldrarna och bli firad. Jag lyxar till och med till det med några droppar vin!

Det här ska bli mitt revanschår! Året då jag tar tillbaka livet igen. Det kommer inte se ut som alla andras och definitivt inte mitt gamla liv men det ska tamejtusan bli ett bra liv ändå! Tjohoo!

En livskompis till mina framtida äventyr

Jag ska skaffa hund!
Så. Nu har jag sagt det.

Ja, du läste rätt och ja, jag ska förklara allting lite mer ingående.

För många kommer det nog som en blixt från en klar himmel men det är ett otroligt genomtänkt beslut och en lång process. Det är ingen vanlig hund jag ska skaffa utan en alarmerande assistanshund. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer jag att ha en labrador till livskompis som kommer att följa med och hjälpa mig i min vardag. En följeslagare och kompis att dela allt med. Alla upp och nergångar. Någon som kommer att hjälpa mig i vardagen och med att ta tillbaka livet igen.

Jag har mentalt börjat skriva på det här inlägget så otroligt många gånger sedan november men inte fått ner någonting förrän nu. Det har nog helt enkelt varit ett för stort och lite överväldigande beslut. Något som jag har behövt få hålla mest för mig själv fram till nu. Men nu känner jag mig redo att dela med mig av allting. Ni som vill får följa med på vägen från och med nu.

För att svara på det jag gissar är första frågan hos er som känner mig: Men du är väl allergisk?

Inte mot labradorer. Jag har levt hela livet i tron att jag är allergisk mot pälsdjur i allmänhet och att det innebär även alla hundar. Nu har jag lärt mig att framförallt hundallergi är otroligt individuell. Såpass att det kan variera ner på individnivå när det kommer till specifika hundar. Men framförallt när det gäller olika raser. Och labradorer fungerar!
(För tydlighetens skull, jag är (tyvärr) fortfarande jätteallergisk mot katter.)

Men vaddå en alarmerande assistanshund?

För er som inte vet så lever jag med binjurebarksvikt. En sjukdom som gör att jag saknar egen kortisolproduktion och därför måste ersätta det med kortisontabletter för att må skapligt. Utan kortisol överlever man inte och det krävs väldigt lite för att den vanliga doseringen inte ska vara tillräcklig för mig med alla mina andra hälsoproblem. Enkelt förklarat påminner det litegrann om en knasig variant av diabetes men utan möjligheten att lätt kunna mäta kortisolvärdena och därmed få hjälp att veta hur man mår och ska ta medicin. För låga doser kan bli livshotande samtidigt som för höga doser kortison inte heller är nyttigt för kroppen. En ständig balansgång och gissningslek att försöka förstå vad kroppen vill helt enkelt. Ett av de största problemen för mig är att jag alltför ofta får känningar och ras i kortisolet. Många gånger förstår jag inte själv att jag behöver ta mer medicin om jag har hunnit rasa för lågt vilket blir en stor otrygghet.

Men det fina är att det går att träna hundar till att reagera på när man får för lågt kortisol. Hundar kan alltså lära sig att känna av sånt som inte ens sjukvården kan mäta ordentligt idag. Så himla häftigt!

Ni har kanske hört talas om diabetes- och epilepsihundar? Det är samma princip bakom fast med kortisol helt enkelt. Hunden blir tränad på hur jag luktar när jag har lågkänning och kommer på så vis att kunna larma när jag är på väg att rasa. Det är fortfarande väldigt nytt. Det finns några certifierade kortisolhundar i Europa och en här i Sverige. De hundarna larmar oftast redan innan deras förare ens har börjat känna något själva och kan på så vis hjälpa så det går att rädda upp med extra medicin i ett mycket tidigare skede. Alltså förebygga att ens behöva må dåligt. Jag kommer alltså få hjälp att i ett tidigt stadie märka av rasen istället för att det ska behöva gå så långt att jag sitter och apatiskt stirrar in i väggen och inte kan klara mig själv.

Nellie-nallen

Hjälp i vardagen och livet

Med tanke på mina andra problem med hälsan och kroppen så kommer min hund även att tränas till att hjälpa mig lite i vardagen. Stöd upp från golvet, vara gåstöd ute på promenader när jag behöver det och framförallt hjälp i trappor. Den kommer att kunna apportera föremål, framförallt mediciner, men även saker jag tappar och har svårt att ta upp. Sen räknar jag med att fortsätta träna den själv också för att lära den fler saker. Mest för att jag är intresserad och vill lära mig mer om hur man tränar hundar.

Det här kommer alltså att bli min livskompis. Min ständiga följeslagare som kommer att vara med mig överallt. Ja, till och med på toaletten om jag har förstått tränarna rätt. Jag kommer alltså att har rätt att ha med mig hunden i stort sett överallt. Vi kommer att bli ett sammansvetsat team som kommer att kunna tackla livet på ett bättre sätt tillsammans. Jag kommer att få tillbaka min frihet och självständighet. Jag kommer få hjälp att märka i tid när jag får känningar och jag kommer att våga göra saker på ett helt annat sätt trots att hälsan inte alltid är på min sida. Framförallt så kommer jag inte längre att vara ensam i min eviga kamp. Vi kommer att vara två.

Glädjen och sällskapet

Sen måste jag lyfta fram den positiva aspekten i att ha en hund. Det kommer nog att vara en minst lika viktig del för mig. Det sociala, sällskapet och glädjen. Jag har alltid drömt om att ha hund, så länge jag kan minnas, men trott att det varit omöjligt. Så det här känns fortfarande så himla overkligt. Men det har blivit min största motivation och drivkraft att komma tillbaka på banan igen. Jag har fått motivation till mina små promenader och träning för att jag ska klara av att gå ut med Voffen. Kunna ta hand om den på ett bra sätt. Än så länge vet jag inte vad jag får för hund så den har helt enkelt fått arbetsnamnet Voffen.

Före jul fick jag vid ett par olika tillfällen låna två olika labradorer under ett dygn vardera som allergitest. Jag tog hand om hunden och mina föräldrar höll koll på att jag inte skulle bli allergisk. Vilket jag till vår stora förvåning inte blev! Deras främsta kommentar efteråt: det var länge sen de hörde mig skratta så mycket som jag gjorde då. För vilka charmtroll de var! Helt underbara! Det är dessutom bevisat att det sänker stressnivåerna i kroppen med husdjur och att det har stor positiv effekt på smärta och det psykiska måendet. Alltså enbart fördelar för hälsan!

Precis efter att vi hade haft den första hunden, Nellie, på besök hade jag namnsdag och fick en liten nalle i present av mamma och pappa. Min första tanke var att den påminde så mycket om Nellie men jag tänkte att det var jag som fastnat i allt hundfunderande. Fram till mamma sa att hon också tyckte att den var påminde så om Nellie. När vi hade den andra hunden, Ess, kom hon stolt bärandes på nallen så jag tog det som ett tecken. Nallen fick helt enkelt namnet Nellie och har blivit min maskot i hela den här resan.

Nellie Ess

En lång process

Det är en lång process och jag har valt att skaffa en färdigtränad hund. Jag har varken ork eller kunskap till att träna en hund på egen hand. Så jag vet fortfarande inte när eller vem jag får som kompis. Men jag vet att det blir av och jag vet att min hund finns där ute någonstans.

När hundarna är ett år gamla lämplighetstestas dem. De som blir godkända till att bli assistanshundar matchas sedan med sina framtida förare utifrån personlighet och arbetsuppgifter. Då kommer jag att få ha hunden i någon vecka eller två på prov och om allting går bra och fungerar så börjar sedan specialträningen. Träningen tar sedan 4-6 månader och då bor hunden hos tränaren. Den kommer att tränas på prover som jag tar när jag får känningar för att lära sig att känna på doften hur jag luktar när jag blir dålig. Sen när jag får hem hunden blir det samträning för att överföra träningen på mig. Sedan är det till slut en examination för att vi ska bli godkända som ekipage.

Har jag tur kanske jag kan bli matchad med en hund från aprilkullen som blir ett år nu om några veckor. Jag hoppas och håller tummarna! Jag längtar så det gör ont. Pendlar mellan hopp och frustration över ovissheten och väntan. Och ibland undrar jag vad jag givit mig in på. För det kommer att bli en enorm omställning för mig. Inte bara att skaffa hund. Jag kommer inte längre kunna blunda för och ignorera hur jag mår. För då kommer jag att ha en hysterisk labrador som nafsar mig i hälarna och säger åt mig att vila. Bokstavligt talat. Men det är samtidigt precis det jag behöver. Hjälp att inte göra saker utanför det jag faktiskt har ork och hormoner till att klara av. Det kommer ge mig ett betydligt stabilare och mer hållbart mående.

Nellie-nallen

En stor pusselbit till ett bättre liv

Det här är en stor del i min väg till att få ett fungerande och bra liv igen. Ett stort beslut att ta och det har varit så många osäkerheter, oklarheter och kanske:n längs med vägen. Det har tagit enormt mycket energi men det har samtidigt redan nu givit mig så mycket positivt. Innan jag ens har fått min Voff. Jag har fått tillbaka hoppet igen och jag har fått något att se fram emot. Något att jobba för och sikta mot. Någon att längta efter.

Hoppas att ni vill följa med mig längs vägen. 

Att inte få någon hjälp och orken är körd i botten

Igår fick jag ge mig. Smärtgenombrottet från endometriosen den sista veckan har tagit slut på precis alla krafter och kroppen orkar inte mer. Efter en massa snurrande med att bli bollad runt inom vården sedan i torsdags slutade det med att husläkaren skickade mig till gynakuten. Jag hade knappt ätit eller sovit något alls på två dygn och hela sista veckan har varit extremt tuff.

Jag önskar att jag kunde säga att jag fick bra hjälp på gynakuten men som vanligt som endometriospatient är det en evig kamp. Jag tror aldrig att jag fått relevant hjälp första gången jag sökt akut. I praktiken blev resultatet egentligen bara en marginell höjning på smärtlindringen och hon verkar tro att det ska vända hela skovet nu trots att det inte hjälpt under veckan som varit. ”Vi ska trappa upp långsamt och hjälper det inte så får jag komma tillbaka.” Ja, vi ses väl om någon dag igen då.

Hur ogärna jag än vill bli inlagd just nu så vet jag av erfarenhet att det är det som är det mest effektiva när det blivit såhär illa. Jag behöver få ordentlig hjälp att bryta smärtgenombrottet och sen kan det fungera med en ökad dos av bassmärtlindringen som jag nu står på för att sen trappa ner det kontrollerat. Men det här är tyvärr inte tillräckligt för att bryta värken i det här läget.

Jag orkade inte strida mer igår. Inte när hon började komma med kommentarer som att ”det går ju över förr eller senare, det vet du ju” och ”det gäller att fokusera på det du KAN göra och inte det du INTE kan göra”. Inte när det blivit så illa att jag knappt tar mig mellan soffan/sängen och badrummet på egen hand. Inte när jag knappt kunde sitta upp på stolen framför henne och jag inte hade varken ätit eller druckit nästan något på hela dagen.

Jag lyckades i alla fall få sova lite mer inatt när jag kom hem vilket gör att det allmänna måendet idag har varit en aning stabilare. Och jag har kunnat äta litegrann idag. Jag börjar inte gråta så fort någon pratar med mig längre. Det är ganska opraktiskt. Men smärtan är den samma, om inte en aning värre efter undersökningen igårkväll. Jag försöker fokusera på att jag fått vila lite mer idag och fått i mig lite näring för att ge kroppen en chans.

Livet ibland alltså… Två steg fram och sen helt plötsligt tre tillbaka. Nu ska jag strax lägga mig och hoppas på att få sova okej en natt till.

Ett lite mer självständigt liv

Den här veckan har jag tagit mig till och från jobbet på egen hand. Det kanske låter som en liten och fånig sak att vara glad och stolt över men för mig är det en stor sak. En stor del på vägen mot ett bättre och mer självständigt liv igen. Färdtjänst och arbetsresor har givit mig en så otroligt mycket större frihetskänsla än förut. Jag uppskattar såklart verkligen all hjälp jag får från pappa med skjuts och hämtning men det känns skönt att inte längre vara beroende av honom. Både för min självständighets skull och för hans del också, att han inte ska behöva vara min privata taxi mer än nödvändigt.

Bara den där känslan av att jag kan planera in saker utan att behöva kolla med pappa om han skulle kunna skjutsa mig känns så himla skönt! Att kunna ta mig till och från jobbet själv. Livet går sakta åt rätt håll hörrni! Det gäller att hitta nya fungerande sätt och att prioritera och disponera energin på ett smart och bra sätt.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är helt slut efter den här veckan men det är jag å andra sidan inte så förvånad över. Tandläkaren i måndags (ångest!), jobb i tisdags som blev ett par timmar längre än vanligt, lite oplanerad vända till sjukhuset i onsdags för att lämna in ett prov och hämta mediciner på apoteket, oväntat låååång jobbdag i torsdags (6 timmar och fiolen fick dessutom följa med!!) och avslutningsvis både läkarbesök för mer botox i axeln och sjukgymnast på smärtrehab igår.

Fiolen med på jobbet - Amoll.net

Ett par vakna hjärnceller till

Hej och hå! Det är många saker för min fortfarande väldigt trötta kropp. Men en sak är så himla stor skillnad, framförallt nu mot slutet av veckan: jag har hjärnan med mig lite mer! Det är som att ett par hjärnceller till har vaknat och det är så himla skönt! De fysiska krämporna och tröttheten kan jag lättare hantera när jag är lite klarare i huvudet. Jag kände att jag kunde hänga med mycket bättre på jobbet i torsdags och var mer delaktig i planeringen och mötet vi hade efteråt. Det kändes som att jag faktiskt kunde bidra med något igen! Efter många månader av att knappt orka prata om vädret med mamma så känns det helt fantastiskt!
Jag misstänker starkt att det är den där förbaskade blodtrycksmedicinen som är en stor bov i dramat. Hoppas att blodtrycket fortsätter att hålla sig så kanske jag vågar trappa ner den ytterligare!

Fredagkväll med bok och mat på soffan - Amoll.netJag har dessutom börjat hitta tillbaka mer till böcker och att läsa igen. De sista kvällarna har jag till stor del struntat i skärmar, tv och netflix och krupit ihop i soffan med en bok och musik istället. En riktig bok på papper! Jag mjukstartar med ungdomstriologin Rum 213 som jag haffade åt mig i julklappsspelet med släkten. Perfekt för min trötta hjärna och de är förvånansvärt fängslande faktiskt! Jag som är så lättskrämd av mig tycker faktiskt att de är lite läskiga med spöken och sånt. Haha! Men snart är jag klar med andra boken så nu börjar jag fundera på vad jag ska läsa när de här är klara.

Har ni några tips på lättlästa, trevliga böcker? 

Några timmars jobb

Håll i hatten, den här veckan har jag jobbat!
Det är knappt så jag tror det själv efter det här halvåret som varit. Men nu är det dags att se om det kan fungera att komma igång litegrann. Det är verkligen mjukstart som behövs och jag behöver väldigt mycket återhämtning efteråt. Det handlar om ungefär tre timmar, två dagar i veckan. Så jag får en dag mellan att vila vilket är perfekt.

Jag ska vara med och hålla i ett projekt för asylsökande på en musikskola på stan. Tanken är att jag och en av lärarna ska ha nästa grupp som ska börja nu efter sportlovet. Väldigt spännande och roligt! Det känns som ett viktigt och bra projekt, musik kan verkligen hjälpa folk som inte har det så lätt. Dessutom ett otroligt bra sätt att lära sig svenska på. En timme musik och en timme fika.

På väg till jobb - Amoll.net

Det här dök upp som ett så himla passande sätt för mig att pröva på att jobba några timmar igen. Något roligt och meningsfullt i lagom mängd. Jag hoppas och tror att hjärncellerna och kroppen kommer att hänga med lite bättre bara jag får komma in i allting. Såhär i början blir det mycket nytt både med nya människor och nya saker att göra. Lite ovant att ha gått ifrån att vara fiolfröken till att nu helt plötsligt vara mer sång- och svenskafröken. Men det kommer nog bli väldigt roligt och lärorikt på många sätt, både för dem och mig. Hittills har det blivit lite kortslutning i hjärnan efteråt men det är jag van vid och känner igen från när det blir lite för mycket. Det gäller helt enkelt att acceptera att livet just nu ser annorlunda ut än förut. Och göra det bästa av situationen.

Så den här veckan har den mesta övriga tiden spenderats såhär: på soffan i pyjamas och tittat på Outlander. Jag fick för mig att börja se om den från början innan jag ska ge mig på den fjärde säsongen som kommit under hösten.
En snygg, halvnaken skotsk kille är ju aldrig fel att vila ögonen på för en trött kropp och hjärna!

Pyjamas och Outlander - Amoll.net

Kvarterspromenader och en lugn helg

Det här har varit en lugn helg. Precis vad jag behövde, en skön och lugn helg hemma. Igår gick jag i pyjamas hela dagen men det innebar inte att jag satt inne för det. Jag prioriterade att komma ut mitt varv runt kvarteret när det fortfarande var ljust ute. Väldigt skönt måste jag säga, även om det var lite grått och mulet. Det där med dagsljus är verkligen bra för både kropp och själ! För att inte prata om idag när det faktiskt var sol och blå himmel! Det finns hopp om ljusare tider!

När jag kom hem igen blev det vila och fika med glögg och julgodis. Inte så dumt! Är det lördag så är det! Jag väljer att fokusera på allt bra och fint som finns överallt. Alla saker jag orkar göra och klarar av. Det känns väldigt viktigt, att fokusera på det bra och att göra det bästa av varje dag. För alltid finns det något bra.

Jag fick lite mer perspektiv på livet efter att ha träffat min sjukgymnast igen i fredags. Tänk vad mycket det kan göra ibland när någon säger till en vad som egentligen redan är ganska självklart. Så himla skönt att jag har några vettiga inom vården som kan väga upp allt krångel och strul! Han fick mig att inse både att det inte är så konstigt att kroppen är ganska slut av allt det inneburit att ha flyttat tillbaka hem till mig igen före nyår. För mig är det mer än ett heltidsjobb och träningspass just nu. I kombination med en del andra saker som är på gång också som ligger och snurrar i mitt huvud. All form av stress* i en redan stressad kropp påverkar.
(*Och med stress menar jag inte stress som att springa till bussen eller att vara lite orolig över en tenta utan en annan slags fysisk stress på en mycket djupare nivå som det innebär att vara kroniskt sjuk.)

Annars har jag mest försökt göra sånt som jag mår bra av under helgen. I mitt tempo. Middag med föräldrarna hos mig i fredags, promenader runt kvarteret, vila, köra någon maskin tvätt då och då, laga mat, svara ikapp på meddelanden till vänner. Ja, sånt där som för mig tar upp större delen av både energin och tiden under en dag just nu men som ni andra (förhoppningsvis) inte ens behöver tänka på. Men jag är nöjd över att jag faktiskt klarar av det.

Mötet i torsdags gick bra och var väldigt lovande och intressant. Vilket såklart gjorde att energin helt tog slut efteråt. Men nu börjar jag komma tillbaka igen och laddar om inför fortsättningen. Det är förhoppningsvis en otroligt spännande sak på gång framöver. Kanske inte så nära i tiden visserligen, det är ett väldigt långsiktigt projekt. Men något som jag tror och hoppas kommer bli otroligt bra om det går vägen. Men tills vidare håller jag det hemligt fortfarande innan jag vet säkert hur det blir. Det är fortfarande lite för många kanske:n och oklarheter för att jag ska våga tro riktigt på det.

Nu börjar det bli dags att fixa middag innan det blir alltför sent. Tiden har en förmåga att springa iväg för mig. Bättre att börja i tid och ta det lugnt. Sen ska jag fortsätta att titta på Sagan om Ringen som har varit min eftermiddagsunderhållning idag. Den långa versionen!

Vad har ni gjort i helgen?