När livet kommer ikapp en

Kanske inte helt oväntat så har livet kommit ikapp mig litegrann nu efter allt flyttstök. Trots att jag har försökt att ransonera på krafterna så har det nog ändå blivit lite för mycket, lite för många dagar. Det får jag igen nu. Men det hade jag räknat med, även om det kom några dagar tidigare än väntat. Nu har jag nästan en vecka på mig att försöka vila ikapp och få kroppen lite mer på min sida igen inför tillträdet på tisdag och flyttlassen som går om en vecka.

Det jag inte hade räknat med var att jag skulle krokna redan innan aktiviteterna med kyrkan som jag hade inbokade den här veckan. Igår vaknade jag med feber men covid-test var negativt så det är ”bara” min vanliga överansträngning som spökar. Mini har attack-yl-larmat både i måndags och igår så när hon började med det igen på lunchen fick jag erkänna mig besegrad och lämna återbud till hembesöket jag skulle följa med diakonen på. Istället blev det sängen och försöka vila kroppen lugn, vilket inte gick sådär jättebra. Klockan larmade ungefär var 20e minut för hög vilopuls och jag hade så himla svårt att komma till ro.

Det är himla fint och bra att jag kan vara några dagar hos föräldrarna nu mellan allt flyttstök men är det något jag saknar när vi är här så är det min lite större säng. Mini kan vara väldigt mycket hund när hon breder ut sig tvärs över sängen mitt i natten. Hon ligger utsträckt på diagonalen och jag får ligga hopkrupen i övre halvan av sängen.

Annars tror jag att Mini trivs ganska bra med att vara här. Det är inte en massa flyttstök som det varit både hos mig och hos Christian utan mer lugnt och skönt. Dessutom går det att hitta solfläckar att ligga och njuta av. Det har vi inte haft nere hos oss på markplan. Både här och hos Christian tar hon varje chans hon får till att ligga i solen.

Annars har jag mest försökt vila och komma ikapp mig själv, även om det har gått lite sådär. Det har blivit mycket knappande på datorn och pysslande. Jag har börjat med twitter igen efter många års uppehåll så en del av tiden har gått åt till att sätta mig in i det igen. Följ mig här om du vill! Det där med sociala medier har helt plötsligt blivit riktigt skoj igen efter flera års stiltje. När jag inte fipplat med dator och mobil har jag stickat på mina restgarnsbenvärmare. De är nästan klara nu och Mini fick pröva dem.

Hon var inte helt övertygad men när råttan fick vara med också var det lite mer okej.

Efter vår lilla fotosession fick jag flärpen lite försynt där hon låg på soffan. Först gav hon mig råttan och då började jag ana oråd. Sen, efter lite ynkande, fick jag flärpen och då kom jag på att jag bara hade tagit den vanliga dosen kortison en halvtimme tidigare istället för dubbel dos som jag står på just nu pga feber och livet. Tur att jag har fröken polis som håller rätt på mig när hjärnan inte riktigt är med.

Idag är planen annars att jag ska vara med och spela på en andakt på ett äldreboende på eftermiddagen så jag hoppas verkligen att orken ska räcka till det. Pappa tog långpromenaden med Mini så jag kunde vila och spara lite på krafterna. Nu ska jag spela igenom psalmerna en gång till och hoppas att jag inte kroknar idag också som jag gjorde igår. Efteråt ska jag parkera mig på soffan hos Christian och krama på honom.

2 svar på ”När livet kommer ikapp en

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.