Nu händer det!

Det har gått en vecka nu sedan jag såg hennes namn på displayen på mobilen och jag tror inte riktigt att jag har förstått det än. Värsta chocken och förvåningen har lagt sig men jag har nog inte riktigt smält det helt.

”Vi har en hund till dig!”

Jag hade precis tittat på fotona och videon de lagt upp på sin facebooksida om att de haft lämplighetstester för tre tikar under dagen och helt plötsligt ringer hon. Så många tankar hann fara genom huvudet på mig de sekunderna. Någonstans har jag haft i bakhuvudet att om hon ringer så är det positiva besked, annars får jag veta mer i mitten på juni och via mail.

Den första chocken - Amoll.net
Efter den första chocken

Alla tre hundarna blev godkända, två passar som alarmerande assistanshund, och de har matchat en av dem med mig. En pigg och energisk gul tik som heter Nova. En ganska liten och väldigt ljus tjej som är helsyster till Nellie som jag fick träffa i december.

Nova - Amoll.net
Foto: Hundhjälpen i Uppland

Den 10 juni ska jag få träffa henne! Hon hade då precis fått flytta hem till sin dressör och ska få bo in sig där ett par veckor. Vi kom också fram till att det är smart att vänta ut det värsta av pollensäsongen för min del. Sen ska jag få ha henne i någon vecka för att vi ska få lära känna varandra och se så att jag tål henne. Så jag inte blir allergisk mot allt pollen ute och i pälsen och tror att det är hunden jag inte tål.

Jag är så himla glad, förväntansfull, förvånad, chockad, otålig och lite rädd! Nu händer det!
Helst hade jag såklart velat få träffa henne direkt men för både hennes och min skull blir det bäst såhär. Förutsatt att allting går enligt planerna och att vi trivs tillsammans kommer hon sedan att specialtränas för mig under ca 4-6 månader och bor då hos dressören innan jag får henne på riktigt.

Nova - Amoll.net
Foto: Hundhjälpen i Uppland

Följ med mig på vägen!

Jag har tänkt att jag på något sätt skulle dokumentera hela den här resan, vägen till att jag får min Voff. Det finns alldeles för lite information (och kunskap!) kring assistanshundar i Sverige och jag tänkte att jag kanske helt enkelt får skapa det jag själv hade velat ha.

Så! Här kommer en första video i vad som förhoppningsvis kommer att bli en serie av många fler på youtube! Gå in och prenumerera på min kanal för att inte missa något nytt. Det kommer troligtvis bli en blandning av lite allt möjligt men troligtvis någon slags vlogg och information kring hur livet ser ut i väntan på, och sedan så småningom med, assistanshund och livet med kronisk sjukdom. Att hitta min väg till ett fungerande och bra liv helt enkelt!

Det finns väl ändå inte riktigt ett bättre sätt att börja den här kanalen på än med den första chocken och tankarna bara någon timme efter att jag fått veta att jag fått en hund? Lika mycket för att komma över det läskiga och ovana vid att faktiskt spela in videos. Här bjuder jag på trötta, chockade, glada, förvirrade och lite kortisollåga hjärnceller! Haha!

För ni vill väl följa med mig på den här resan jag har framför mig?

Tre gånger nytt utseende

Den här dagen blev inte riktig som jag hade trott. Kroppen har åsikter om livet just nu och sparkar bakut med både otrolig trötthet och värk så tempot går minst sagt långsamt. Kompisen som skulle komma och fika på eftermiddagen behövde jobba så det blev inte av = en helt obokad dag istället. Kanske egentligen vad jag behövde om man ska vara på det humöret.

Men passande nog plingade det vid lunchtid till i mobilen om att mina nya glasögon var färdiga att hämta. Perfekt eftersom jag ändå skulle förbi biblioteket och apoteket som ligger i samma kvarter!

Så nu har jag dessa tre brillor att använda! De två första är vardagsglasögon (vanliga progressiva) och det tredje är sånna för dator/läsa noter/nära håll (rumsprogressiva). Lite separationsångest över att skiljas från mina gamla röda men det blev ett nytt rött par så det ska nog gå bra, och de i mitten är blåa även om det syns dåligt på bilden. Första gången jag har två par vanliga glasögon att välja på! Det kan möjligtvis leda till omfattande beslutsångest varje morgon. Haha!

Annars måste jag verkligen slå ett slag för fotokromatiska glas! Alltså sånna som magiskt blir mörka när man går ut. Så himla praktiskt när man som jag bör använda solglasögon för att vara rädd om ögonen och dessutom är väldigt ljuskänslig pga hjärntrötthet.

Men mest pepp är jag på att få ny styrka på glasen. Nu hoppas jag att lite av tröttheten/konstigheten i ögonen ska bli bättre! Det där med att se vettigt är en typiskt bra sak för det allmänna måendet har jag hört ryktas om.

Trött men så himla nöjd

Hej och hå vilka dagar det varit nu! Egentligen enbart positiva saker men det har verkligen tagit på krafterna också.

I måndags hade jag rörmokare här som fixade min wobblande toalett och mitt lutande handfat. Större jobb än jag trott men verkligen på tiden att få det fixat!

I tisdags fick jag hastigt och lustigt en återbudstid för att kolla mina krånglande bihålor. Jag tröttnade på att vänta på tid på öron-näs-hals på Akademiska som inte ens kan ge någon ledtråd kring när det kan bli av så jag kontaktade samma privata läkare som kollade öronen på mig för några månader sedan. Snabb tid, remissen överflyttad till dem och så himla bra läkare!!! Hurra!

Igår fick jag äntligen leka och umgås med bebisbästiskompis igen och såklart min fina vän också. Verkligen på tiden att vi lyckades ses efter diverse sjukdomar på respektive håll. Herregud, nu går han ju!! Han är knappt bebis längre! Jag hänger inte med!

Strax efter att de åkt hem fick jag ett otroligt roligt telefonsamtal som jag återkommer mer till vid ett annat tillfälle. Jo, lite lurigt, jag vet.

Idag har jag varit på Karolinska i Solna dit jag äntligen fått en second opinion-remiss skickad. Har varit ganska spänd inför hur det skulle gå och såklart funderat en del över vad det skulle vara för läkare jag får träffa där. Framförallt efter erfarenheterna här med stolpskottet som varken förstår eller gör något annat än stammar och ser skräckslagen ut när jag väl lyckas få en tid hos honom.

Jag har väl egentligen bara en sak att säga såhär direkt efteråt: halleluja!! Vilken läkare! Hon tog sig tid, förklarade, lyssnade, förstod, kunde massor och bekräftade ungefär allt jag fått stånga mig blodig för här under alla år! Bara det att jag fått bekräftelse på att jag faktiskt har haft och gjort rätt under hela den här tiden känns så himla bra för själen!

Ingen mer panikhets över att jag till varje pris måste sänka mina kortisondoser till vad som motsvarar vad en fullt frisk individ producerar. Nu ska jag stanna på den här dosen tills jag är stabil ordentligt!

Total förståelse för att jag inte mår och fungerar som den där halva sidan i läkarboken som beskriver binjurebarksvikt. ”Ja, men på samma sätt som att alla fungerar och ser olika ut på utsidan gäller ju även för insidan!”

En bekräftelse på att jag faktiskt råkar vara född med lite mer kinder än många andra, oavsett hur mycket eller lite jag väger eller dosen kortison jag stoppar i mig. Inte att jag har ett cushing-utseende (alltså tecken på för höga kortisolvärden) som så många läkare har hasplat ur sig eller skrivit i journalen. Det är till slut ganska kränkande att hela tiden behöva försvara. Hon konstaterade att jag inte hade några tecken alls på det som hon först hade tänkt och bad om att få se gamla bilder på mig. ”Ja, du har helt enkelt den ansiktsformen!” Bra med bilder på Facebook ibland och att mamma har skolfoton i plånboken både från femman och gymnasiet!

Förklaringar och förstående kring att det fungerar olika med kortisonbehovet och doser för olika personer beroende på vad man har för personlighet. Är man, som jag, en känslomänniska som är allt eller inget blir det otroligt mycket mer svajigt än för någon som är väldigt lagom i allting. Lägg dessutom till en hel hög med andra sjukdomar som krånglar till allt så blir det ju inte enklare.

Sån himla stor skillnad i bemötande! Lättnaden och lyckan över att för en gångs skull bli trodd och förstådd är enorm! Det gör så mycket för hur man orkar. Att slippa känna mig som att de tycker att jag hittar på allting. Ska dessutom få gå deras kortisonskola!

Nu är jag trött men så himla nöjd ändå! Efter ett långt och trevligt FaceTime-samtal ska jag stoppa i mig lite middag, hälla i mig en kopp te och sen äntligen krypa i säng. Det har varit två otroligt långa och känslomässiga dagar men så himla bra på samma gång.

Livet går faktiskt lite åt rätt håll hörrni…! Kan vi bestämma att det fortsätter såhär nu?

Trött men nöjd - Amoll.net
Efter-läkare-tröttheten men så himla nöjd och glad!

Vårfint på balkongen

Nu har jag snart varit tillbaka hemma i en vecka. Så himla skönt! Jag har nog varit lite övermodig och kört på lite för mycket bara. Så går det när man kommer på en massa saker man vill göra.

I tisdags och onsdags fick jag hjälp av pappa att fixa i ordning på min balkong. Framförallt behövde balkongmöblerna göras rent ordentligt efter att ha stått ute för många vintrar. Men det fick även bli ett nytt golv för att slippa den otäcka, råa betongen. Så det fick bli ett plastgolv oppepå som blev både snyggare, skönare och mer praktiskt. Skönare både för fötterna, barn som hälsar på och framtida hundtassar och -magar som kommer att ligga där ute.

Så nu hoppas jag verkligen på en lagom vår och sommar så jag kan hänga mycket ute på balkongen! Inte sådär panikvarmt som förra året då det inte ens gick att ha öppet.

Vårfint på balkongen

Annars har veckan bland annat ägnats åt att laga en trasig tand + ett hål (tandläkarbesök är typ det värsta jag vet trots att jag har världens bästa tandläkare), gå på föreställning med Phontrattarne, lämna prover inför läkarbesök i nästa vecka och som avslutning ett ganska bra läkarbesök på smärtmottagningen. Skönt att för en gångs skull få höra ”Jag vet att du gör så gott du kan!” från en läkare. Det hör inte till vanligheten.

Nu är det lördag och jag ska snart iväg till optikern.

Vad gör ni i helgen?

Så, det här hände…!

Jag är hemma igen! Hemma hos mig själv, på min egen soffa! Efter drygt 1.5 månad på ”rehab” hos föräldrarna är det så himla skönt att ha kommit hem till mig igen.

Vi har stökat och fixat i lagom tempo de sista dagarna och idag kunde jag äntligen komma hit och stanna kvar. Igår bestämde kroppen sig för en vilodag så då fick det bli så. Men idag är jag här! Tjohoo!

Nu på kvällen efter att föräldrarna åkt hem har jag hängt på soffan med en bok, mat och te och bara vilat. Välbehövt och skönt! Den extremt trötta blicken bjuder jag på denna söndag! Haha! Nu är det hög tid att flytta mig till sängen istället. Nattinatt!

Att försöka förstå vad kroppen vill

Det var länge sedan jag var i sånt behov av en stor kopp kaffe som idag. Men jag har länge försökt att inte dricka kaffe. Det har blivit något enstaka kopp nästintill koffeinfritt kaffe ibland för att stilla det värsta suget men inte mer än så.

AIP – autoimmun paleo

Den sista tiden har jag försökt att äta mer enligt AIP, autoimmun paleo-kost, för att se om jag ska må bättre av det. Det jag hoppas på är lite förbättring bland annat i magen, pollenallergin, luftvägsbesvären och det allmänna måendet.
AIP är en kosthållning som ska vara bra om man har mycket inflammationer i kroppen och autoimmuna sjukdomar. Jag mådde nog egentligen bättre när jag prövade det en vända för några år sedan. Kan det var tre-fyra år sedan nu?

Jag har tagit bort det mesta av den icke-godkända maten. Det jag slarvat med är tillsatser, vissa kryddor och liknande mindre saker. Till exempel att det är både tillsatser, E-ämnen och socker i den rökta kalkonen jag ätit av. Peppar har jag inte heller riktigt förstått om det är godkänt eller inte att äta.
Annars har jag inte ätit något vitt socker men har ändå varit så extremt sötsugen hela tiden. Om det beror på mediciner, sockerberoende (det är ju socker i ALLT idag) eller något annat vet jag inte. Troligtvis en kombination.

Så det har blivit mycket frukt, dadlar och liknande saker som är AIP-godkänt. Men man ska äta frukt och sånt med måtta, framförallt i början av uteslutningsperioden. Det där sötsuget har gjort att jag emellanåt nästan klättrat på väggarna. Men det kan även påverkas av att jag behövt öka min kortisondos under en längre tid nu på grund av infektioner och allmänt sämre mående.

Varför då?

En av anledningarna till att jag ändrar på vad jag äter är att jag under så lång tid haft problem med magen av olika slag. Allt bara skylls på endometriosen och de övriga problemen jag har med kroppen. Magen svullnar, gör ont och det kan ofta gå så många dagar mellan toalettbesöken att jag tappar räkningen. Det är varken särskilt roligt eller skönt att se ut att vara gravid i 6e månaden i stort sett varenda dag.

Jag tror inte att man magiskt blir frisk av att äta annorlunda. Någon magisk lösning finns inte på det sättet. Jag tror på många bäckar små och att det man äter absolut påverkar hur man mår. Men det botar ingenting.
Jag har sedan många år nu ätit helt mjölkfritt, naturligt glutenfritt och ingen vanlig potatis. Och inga nötter. Det mår jag betydligt bättre av och är alltså ganska noggrann med, framförallt mjölk och gluten.

Trots att jag har plockat bort det mesta som inte är AIP de sista månaderna har jag inte märkt någon större skillnad. Kroppen spelar sina spratt ändå. Min förhoppning var att pollenallergin skulle bli lite lindrigare av en antiinflammatorisk kosthållning och även värken och det allmänna måendet. Kanske bli lite mindre trött. Och magen såklart. Framförallt magen.

Förhoppning om förståelse och förändring

Nu har jag tröttnat på att inte förstå vad min kropp tål och inte tål att äta. Framförallt har jag blivit trött på det här sötsuget. Så sedan igår har jag börjat med en extrem uteslutningsperiod för att försöka förstå vad det är jag mår bra och dåligt av att äta. Eller, steg ett är att se om jag mår bättre av att plocka bort det mesta som kan tänkas trigga. Så jag börjar med några dagar, förhoppningsvis närmare en vecka beroende på hur jag mår (och står ut), med sånt som jag hoppas och tror är säker mat. Sötpotatis, morötter, kyckling, vit fisk, salt och olivolja. Sen tänkte jag försöka återintroducera en sak i taget och se hur kroppen beter sig helt enkelt.

Jag är bara på dag två hittills och inatt vaknade jag med huvudvärk. Om det har att göra med ändringen av vad jag äter, det extremt konstiga vädret som varit i ett par dagar eller bara det allmänna måendet vet jag inte. Men jag skulle kunna döda för en stor kopp kaffe och vindruvorna som står framme i föräldrarnas kök.

Med det här hoppas jag kunna få lite mer rätsida på vad jag faktiskt mår bra och dåligt av att äta. Om inte annat så är det tydligt att jag verkar vara i behov av en ordentlig socker-detox, och då även i form av frukt och annat sött än bara det vitt sockret, för att bli av med sötsuget.
Men jag måste erkänna att jag redan nu börjar tveka. Fundera över om det är värt det och hur länge jag kommer stå ut.

Sötpotatis och kyckling - Amoll.net

Tankar om en fyrbent framtid

Ibland slår det mig hur annorlunda mitt liv snart kommer att vara. När jag inte längre har bara mig själv att ta hänsyn till och anpassa mig efter. När vi kommer att vara två istället för en. När jag ständigt kommer att ha en nos vid min sida. Någon som kommer att vara min bästa vän och hjälp i vardagen.
När jag slipper vara ensam med allting. 

Kommer jag att klara av det när jag ibland knappt kan ta hand om mig själv? Kommer jag orka gå ut flera gånger om dagen för att Voffen ska få både kissa och springa av sig? Kommer jag klara av ansvaret över ett annat liv med allt vad det innebär? Kommer jag ha tålamodet för alla hyss?

Samtidigt hoppas jag att det kommer ge så mycket glädje. Trygghet och sällskap. Frihet, bus och möjlighet till nya äventyr. Ett nytt liv. Någon som finns där både i det bra och dåliga. Ett 25 kilo vibrerande, varmt pälsplåster när kroppen skriker och behöver vila. Ett par bruna ögon som alltid kommer att titta på mig fulla av uppmuntran och lycka. Och då och då en envist bestämd blick. En nos som alltid kommer att hålla koll på att jag mår bra. Ett hjärta som alltid kommer att svämma över av kärlek och labradorhyss. 

Livet kommer bli helt annorlunda, det inser jag. Men så mycket bättre. Jag längtar verkligen efter att få veta vem du är.
Tillsammans får vi ta hand om varandra. 

Ett lugnt Valborgsfirande

Valborg i Uppsala. Det kan nog vara en av de viktigaste dagarna på året enligt många. Här är det en röd dag. Typ den rödaste. Hela stan stannar, eller snarare är nere på stan. Jag har firat Valborg på många sätt under åren. Både vildare och lugnare former. I år blev det nog det lugnaste hittills tror jag.

Men det blev en väldigt bra dag ändå. Ganska skönt att slippa trängas och brottas med tusentals andra människor nere på stan måste jag säga.

Forsränningsfrukost - Amoll.net

Istället för att stå och trängas med alla andra nere vid Fyrisån i hopp om att försöka se skymten av flottarna hade jag första parkett i soffan. Så för första gången tror jag faktiskt att jag såg forsränningen ordentligt. Haha!

Sillunch - Amoll.net

Valborg betyder ju ändå att man måste ha sillunch. Och typ två droppar snaps hör också till sillen.

Bubbel kl tre - Amoll.net

Klockan tre dricker mamma och pappa alltid bubbel och har gjort i 46 år. De firar nämligen förlovningsdag då. I år fick de mig på köpet när det skulle bubblas och firas. Vädret styrde upp sig lite så vi kunde sitta ute på terrassen i värmen. Väldigt skönt!

Bubbel kl tre - Amoll.net

Bubbel kan ju vara bland det bästa att dricka. Titta bara på bubblorna! Men jag vågar mig inte på så mycket alkohol just nu pga mediciner och mående så jag sparade hälften av den lilla flaskan till middagen. Den som spar…!

Lax och melon - Amoll.net

Sen blev det dags för middag och till förrätt blev det rökt lax och melon för min del. Oväntat bra kombination måste jag säga! Mamma och pappa åt parmaskinka och melon, lite mer vanlig kombo. Men dels undviker jag fläskkött just nu och dels har jag tyvärr otroligt svårt för parmaskinka efter en mindre trevlig incident för ett par år sedan. Synd, det som är så gott…!

Varmrökt lax och blomkål - Amoll.net

Till varmrätt åt vi varmrökt lax och jag hade blomkål till och spenatgojs. Väldigt gott! Efter det hoppade jag i pyjamasen och det blev en lugn kväll på soffan.

Haha, det blev mest bara förtäring av olika slag i år. En lugn dag med god mat, vila och läsa. Det är inte så dumt ändå. Passade mig alldeles utmärkt. Nästa år kanske jag och Voffen tar oss en vända neråt stan.