Imorgon kommer Nova!

Imorgon är det dags! Då ska de här två äntligen få träffa deras framtida ägare. Ja, och jag ska äntligen få träffa min framtida voffkompis!

Griskompisar till Nova

Det känns lite smått overkligt att det är dags nu! Samtidigt som väntan har känts så himla lång. Både från det att jag började fundera på allting och från det att jag skrev på avtalet när väntan började på riktigt. Men framförallt sedan jag för några veckor sedan fick veta att de har en hund till mig. Den väntan har nästan känts längst. Men nu är det äntligen dags!

De här griskompisarna har väntat på Nova bredvid kudden i min säng sedan dagen efter jag fick veta om henne. Jag hoppas att hon ska tycka lika bra om dem som jag gör. Framförallt hoppas jag verkligen att hon ska tycka om mig!

Tankar om en fyrbent framtid

Ibland slår det mig hur annorlunda mitt liv snart kommer att vara. När jag inte längre har bara mig själv att ta hänsyn till och anpassa mig efter. När vi kommer att vara två istället för en. När jag ständigt kommer att ha en nos vid min sida. Någon som kommer att vara min bästa vän och hjälp i vardagen.
När jag slipper vara ensam med allting. 

Kommer jag att klara av det när jag ibland knappt kan ta hand om mig själv? Kommer jag orka gå ut flera gånger om dagen för att Voffen ska få både kissa och springa av sig? Kommer jag klara av ansvaret över ett annat liv med allt vad det innebär? Kommer jag ha tålamodet för alla hyss?

Samtidigt hoppas jag att det kommer ge så mycket glädje. Trygghet och sällskap. Frihet, bus och möjlighet till nya äventyr. Ett nytt liv. Någon som finns där både i det bra och dåliga. Ett 25 kilo vibrerande, varmt pälsplåster när kroppen skriker och behöver vila. Ett par bruna ögon som alltid kommer att titta på mig fulla av uppmuntran och lycka. Och då och då en envist bestämd blick. En nos som alltid kommer att hålla koll på att jag mår bra. Ett hjärta som alltid kommer att svämma över av kärlek och labradorhyss. 

Livet kommer bli helt annorlunda, det inser jag. Men så mycket bättre. Jag längtar verkligen efter att få veta vem du är.
Tillsammans får vi ta hand om varandra. 

April. April!

Nu är det äntligen april! April kan nog vara en av mina favoritmånader. Det betyder att det är vår på riktigt och det känns verkligen i luften nu tycker jag. Vilken skillnad det gör för själen! Så himla härligt att det är ljusare ute och att det går att riktigt andas vår. Allt känns så mycket lättare när det är ljusare och vårluft även om jag inte orkar vara ute så mycket just nu.

Trots att de sista veckorna har varit ganska ordentligt tunga med rejält endometriosskov så känns det ändå som att livet har gått lite mer åt rätt håll. Sedan ett par veckor tillbaka har jag slutat helt med blodtrycksmedicinen och herregud vilken skillnad det blivit på hjärnan! Helt plötsligt har viljan och motivationen hoppat igång ännu mer och jag lyckas faktiskt göra lite småsaker.
Jag VILL göra saker. Kreativa saker. Ta fram kameran igen. Läsa böcker. Skriva.
Jag kan fokusera blicken på nära håll igen i mer än bara ett par minuter åt gången!

Jag orkar visserligen inte göra särskilt mycket för tillfället när jag fortfarande går på starka mediciner och har mycket värk. Men bara att ha fått tillbaka en del motivation, inspiration och möjlighet att kunna läsa och använda dator mer gör så himla mycket! Framförallt har jag fått mer hopp om att livet kommer bli lite bättre i takt med att det här skovet ger med sig.

Att det äntligen har blivit april gör också att det är ett litet steg närmre ett stort steg i framtiden som jag verkligen ser fram emot. Jag längtar så det gör ont emellanåt! Många små milstolpar att beta av. Och jag ska snaaart få tummen ur att dela med mig om allt!
April ska bli min månad för revanch nu, trots bakslaget med skovet!

Har du tänkt på den största förändringen du gjort nu?

Har du tänkt på den största förändringen du gjort nu?

Jag fick frågan sist hos den kloka sjukgymnasten jag går hos. Nä, jag förstod såklart inte vad han menade.

Du gör planer inför framtiden igen!

När det fick sjunka in lite så insåg jag att ja, det gör jag ju. Det är faktiskt en ganska stor seger och ett stort steg framåt.

När det stämmer in lite för bra…

Det är inte riktigt måndag om inte mamma delar med sig av veckans horoskop. Det har blivit lite av en kul grej även om jag inte vet riktigt vad jag tror på när det gäller horoskop. Men dessa brukar ofta kunna ha en förmåga att emellanåt stämma in lite för bra. Så jag tror ibland att det är hon som i smyg sitter och skriver dem. Haha!

Den här veckan kunde verkligen inte vara mer spot on:

Horoskop

Ja, lite läskigt passande just nu. Förändring. Självständighet lite längre fram. Förnya mina levnadsomständigheter.

Jag tackar och tar emot. Nu känns mina beslut inför framtiden ännu mer rätt och bekräftade!

Fredag, lördag, söndag

Fredagen blev lite av ett antiklimax och även ett avstamp framåt för mig. Ett bra möte följt av trevligt sällskap av mamma under dagen som slutade med att pappa kom för att äta middag. Vi passade på att fira lite. För man ska ta alla chanser man kan att fira!
Vi firade ett bra, spännande, roligt och lite läskigt beslut inför framtiden. Så himla skönt att det är bestämt och klart nu! Jag kan andas ut och titta framåt med mer hopp och förväntan.

 Fredagsfirande - Amoll.net

Igår var en bra dag. En otroligt trött och långsam dag men en bra dag. Jag hade ett lugn i kroppen som jag inte känt på länge och jag har fått mer motivation till livet. Tänk vad oklarhet och ovisshet kan spöka och ställa till med hyss i en kropp som har trasiga stresshormoner. Nu hoppas jag kunna få lite mer ro och kunna ladda batterierna istället. Jag har fått mer ork att kämpa för att få tillbaka ett bättre fungerande liv igen.

Som pricken över i:et lyckades jag få på lite mascara på ögonfransarna och ta mig iväg en stund på 30årskalas-öppethus hos en fin vän. Mycket folk och intryck gjorde att det fick räcka med att vara där i ett par timmar. Men det blev ändå längre än jag trodde att jag skulle orka med. Sen åkte jag hem och bäddade ner mig på soffan i pyjamas och tittade på Harry Potter. Bra dag helt enkelt!

Färdig för kalas - Amoll.net

Idag har jag varit trött efter en natt med dålig sömn. Men det blev ändå en promenad på eftermiddagen, jag har kört Bob (robotdammsugaren) i hela lägenheten och en maskin tvätt. Nu ska jag titta färdigt på Så ska det låta och sen krypa i säng och hoppas på att få sova lite bättre inatt.

Hipp hipp hurraa på lucia!


Hej och hå, inte klokt att det redan är lucia och jul! Var har den här hösten tagit vägen egentligen? Den här veckan är fiolen luciapiffad med glittret som legat och väntat i fiollådan ett helt år nu sen sist.

Det blev en tidig frukost med lucia på tv och Musikhjälpen imorse. Det hör till, annars är det inte riktigt jul tycker jag. Herregud, det har ju till och med snöat lite idag! När hände det sist på lucia?! Förra året började jag jobba strax före klockan åtta på morgonen så då blev det inget. Så nu var det verkligen på tiden att få återuppta traditionen igen. Roligt att de börjat ha med mer folkmusik i luciafirandet tycker jag. Jag blev verkligen inspirerad av fioltjejen som var med i år. Hela luciafirandet tyckte jag över lag var väldigt trevligt.

Resten av dagen har bestått av två bra, inspirerande och positiva möten. Två ganska energikrävande och olika möten men båda hoppas jag på olika sätt kunna leda till positiva saker inför framtiden.

Nu blir det vila och en tidig kväll ikväll. Det behövs! En kopp te och sen krypa i säng får det nog bli.

Vägen till ett bättre liv

Jag har blundat och ignorerat min kropp under alldeles för många år. Låtsats som ingenting och förnekat att det egentligen varit något fel. Inte egentligen förnekat för andra utan framförallt för mig själv. Jag har kunnat säga att jag har binjurebarksvikt men inte ordentligt tagit till mig vad det faktiskt i praktiken innebär och de risker som finns. Att endometriosen gör ont har jag såklart varit medveten om men jag har blivit expert på att stänga av smärtan och ignorera det. Till den grad att jag tillslut har rasat och hamnat på sjukhus i en vecka för smärtlindring. Sedan varit tillbaka igen lite för snabbt i det gamla beteendet att bita ihop och ignorera det onda för att det har varit enklast. Be om hjälp har varit mitt absolut största problem. Helt otänkbart.
”Kan andra så kan jag!” har varit mitt mantra under nästan 10 års tid.

Allt detta har jag oftast gjort mer eller mindre omedvetet och det har blivit min överlevnadsstrategi under åren. Men det har också gjort att det har blivit en vana och något som gör att jag levt på reserver och energi som jag faktiskt inte har haft. Det får jag äta upp nu när kroppen de sista 1.5 året sagt ifrån helt och hållet. Efter att ha smällt huvudet i en stentrapp och fått hjärnskakning kom alla år av förnekelse ikapp mig. Kroppen och huvudet gick på strejk totalt.

Mitt största problem har alltid varit att jag inte kunnat vila ordentligt. Inte ens när jag legat i en sjukhussäng fullpumpad med morfin har jag kunnat koppla av. Stänga av huvudet och faktiskt aktivt vila. Istället har tankarna och stressen alltid funnits där kring allt jag borde göra och allt jag ändå kunde fixa med. Svara på mail, lyssna in mig på musik, fixa med hemsida, planera livet, rädda världen… Ja, alla möjliga tänkbara (och otänkbara) idéer och försök som alltid bara gått att genomföra till kanske 5% men som resulterat i att jag faktiskt aldrig fått ordentlig vila. Det där att stänga av en hjärna som går på högvarv är inte det lättaste.

Nya tider

Nu har jag fått nog. Eller egentligen redan för drygt ett år sedan när jag ytterligare en gång hamnade på sjukhus i en vecka. Då insåg jag att jag behövde tänka om. Gör om och gör rätt, att bygga om från början. Men jag hade inte verktygen och kunskapen för vilka förändringar jag behövde göra i praktiken. Som tur är fick jag otroligt bra hjälp, nya insikter och knep via det smärtrehabprogram jag hade fått en plats på under våren. Det var framförallt otroligt mycket tuffare än jag hade väntat mig med många ganska brutala insikter om hur ohållbart mycket av det jag gjort under åren har varit. Och hur svårt det är att ändra på gamla vanor.

Nu vill och försöker jag istället bygga mig ett fungerande och bra liv ändå, trots de sjukdomar jag måste leva med varje dag. Många bäckar små och det är en lång väg, framförallt efter den här sommaren och hösten som verkligen inte har varit snäll mot mig. Men jag hoppas och tror att om jag slutar försöka förneka de problem som finns och hittar sätt att ta mig runt dem istället så kommer jag må så mycket bättre. Vända den onda cirkeln till en uppåtgående spiral istället. Om jag slutar att förneka och blunda för allting så hoppas jag att kroppen får en bättre chans att repa sig så gott det går.

Jag tänker egentligen inte att jag behöver ta bort mitt gamla mantra utan snarare modifiera det litegrann.
”Kan andra så kan jag. På mitt eget sätt.” Så mycket mer hållbart i längden.

Just nu försöker jag leva efter principerna sakta men säkert och många bäckar små. Försöka ha tålamod att det tar tid. Och försöka göra saker som är bra för mig. Bygga mig ett liv som kommer att bli hållbart och bra i längden. För jag har tröttnat på att bara sitta hemma i en fåtölj hos mina föräldrar och må dåligt. Jag vill börja leva igen.

Det kanske innebär en 10 minuters långsam promenad istället för en timmes övning just nu. Äta lite hälsosammare och bättre. Hitta andra mediciner som fungerar bättre (eller sluta med vissa mediciner). Ha ett anpassningsbart jobb som passar mig utifrån min hälsa. Det kanske innebär att jag behöver lite extra hjälp ibland och att jag får göra saker på ett lite annat sätt än andra. Det kanske innebär att färga håret knallrosa för att det får min trötta själ att må bra. Det handlar definitivt om att våga släppa in folk igen och inte stänga ute allt och alla.
Om allt det fungerar och gör att jag faktiskt KAN göra saker igen och leva ett bra liv så är det värt det. Om det gör att jag faktiskt mår bättre i det långa loppet. Om det betyder att jag kan leva igen.