En platsad dag

Idag tar Mini sitt jobb som fröken Polis på största allvar. Hon tar varje chans hon får att platsa mig, kanske som hämnd för alla gånger som jag har platsat henne?

Hon började redan på förmiddagen med att vara plåster på mig. Jag passade på att borra in näsan i den där mjukaste pälsen uppepå huvudet. Det kan vara bland det bästa.

Hon fortsatte med att lunchlarma och det räckte inte med att jag la mig på soffan med datorn. Det passade inte för fröken så hon kom demonstrativt och skulle vara med. Det slutade med att hon ålade upp och la sig på min högerarm så jag fick helt enkelt lägga ifrån mig datorn och vila mer ordentligt istället. Det var väl kanske det jag behövde.

Efter att ha vilat lite och hjälpt mamma med en grej så satte jag mig än en gång i soffan för att knappa lite på datorn. Eller kanske sticka lite. Eller i alla fall dricka teet som stod på bordet. Men Mini var av annan åsikt och la sig tvärs över mig i soffan. Så mycket för det fipplandet. Nyss ålade hon ner, gick några sniff-varv och slutade med att larma. Igen.

Kroppen och Mini är ganska överens om att livet inte riktigt är som det ska just nu. Så hon har väl rätt i att jag behöver vila. Det är bara så himla frustrerande att inte kunna göra det jag vill. Så mycket för att jag skulle öva en sväng idag. Jag har i alla fall duschat och varit ute på en långpromenad med Mini före frukost. Alltid nåt.

Hur är er fredag?

När livet kommer ikapp en

Kanske inte helt oväntat så har livet kommit ikapp mig litegrann nu efter allt flyttstök. Trots att jag har försökt att ransonera på krafterna så har det nog ändå blivit lite för mycket, lite för många dagar. Det får jag igen nu. Men det hade jag räknat med, även om det kom några dagar tidigare än väntat. Nu har jag nästan en vecka på mig att försöka vila ikapp och få kroppen lite mer på min sida igen inför tillträdet på tisdag och flyttlassen som går om en vecka.

Det jag inte hade räknat med var att jag skulle krokna redan innan aktiviteterna med kyrkan som jag hade inbokade den här veckan. Igår vaknade jag med feber men covid-test var negativt så det är ”bara” min vanliga överansträngning som spökar. Mini har attack-yl-larmat både i måndags och igår så när hon började med det igen på lunchen fick jag erkänna mig besegrad och lämna återbud till hembesöket jag skulle följa med diakonen på. Istället blev det sängen och försöka vila kroppen lugn, vilket inte gick sådär jättebra. Klockan larmade ungefär var 20e minut för hög vilopuls och jag hade så himla svårt att komma till ro.

Det är himla fint och bra att jag kan vara några dagar hos föräldrarna nu mellan allt flyttstök men är det något jag saknar när vi är här så är det min lite större säng. Mini kan vara väldigt mycket hund när hon breder ut sig tvärs över sängen mitt i natten. Hon ligger utsträckt på diagonalen och jag får ligga hopkrupen i övre halvan av sängen.

Annars tror jag att Mini trivs ganska bra med att vara här. Det är inte en massa flyttstök som det varit både hos mig och hos Christian utan mer lugnt och skönt. Dessutom går det att hitta solfläckar att ligga och njuta av. Det har vi inte haft nere hos oss på markplan. Både här och hos Christian tar hon varje chans hon får till att ligga i solen.

Annars har jag mest försökt vila och komma ikapp mig själv, även om det har gått lite sådär. Det har blivit mycket knappande på datorn och pysslande. Jag har börjat med twitter igen efter många års uppehåll så en del av tiden har gått åt till att sätta mig in i det igen. Följ mig här om du vill! Det där med sociala medier har helt plötsligt blivit riktigt skoj igen efter flera års stiltje. När jag inte fipplat med dator och mobil har jag stickat på mina restgarnsbenvärmare. De är nästan klara nu och Mini fick pröva dem.

Hon var inte helt övertygad men när råttan fick vara med också var det lite mer okej.

Efter vår lilla fotosession fick jag flärpen lite försynt där hon låg på soffan. Först gav hon mig råttan och då började jag ana oråd. Sen, efter lite ynkande, fick jag flärpen och då kom jag på att jag bara hade tagit den vanliga dosen kortison en halvtimme tidigare istället för dubbel dos som jag står på just nu pga feber och livet. Tur att jag har fröken polis som håller rätt på mig när hjärnan inte riktigt är med.

Idag är planen annars att jag ska vara med och spela på en andakt på ett äldreboende på eftermiddagen så jag hoppas verkligen att orken ska räcka till det. Pappa tog långpromenaden med Mini så jag kunde vila och spara lite på krafterna. Nu ska jag spela igenom psalmerna en gång till och hoppas att jag inte kroknar idag också som jag gjorde igår. Efteråt ska jag parkera mig på soffan hos Christian och krama på honom.

Den där eviga väntan på livet…

Det känns som att mitt liv står på paus och har gjort det så himla länge nu. Allting är en enda lång väntan. Frustrationen och stressen det innebär är svår att hantera ibland. Jag är så trött på att inte få leva och kunna få ha ett hyfsat fungerande liv.

Väntan på sjukvård

I flera år har jag fått vänta på olika sorters hjälp (eller brist på hjälp) inom sjukvården. Där finns det verkligen ingen hänsyn till att det är påfrestande både fysiskt och psykiskt att må dåligt. Att dessutom behöva vänta oklart lång tid på alla tide, oftast minst tre månade. Om man har tur. Så mycket för vårdgarantier som ska uppfyllas. Effektivisera saker genom att skicka remisser för flera undersökningar på samma gång går ju inte att göra för det hade ju faktiskt kunnat spara tid och vara praktiskt… Det de inte verkar förstå eller ta hänsyn till alls är att det är mitt liv som får stå på paus under all denna väntan. När kroppen är risig och trött och bara långsamt blir sämre är det så otroligt frustrerande att behöva vänta. En dag är lång väntan när man inte mår bra. För att inte prata om flera månader eller bara en oklart diffus väntan långt bort i framtiden. Nu i onsdags var det äntligen dags för en av tiderna jag väntat så länge på. En tid som i slutändan kan ge både förklaringar till de flesta av mina problem och kanske möjlighet till hjälp. Nu är det väntan på analys av blodprover och gentester som främst står på väntelistan. Utöver några andra remisser och tider som jag egentligen borde ha fått redan.

Väntan på Voffen

Jag visste att det skulle bli en lång och oklar väntan när jag bestämde mig för att skaffa en assistanshund. Jag visste inte exakt hur påfrestande och jobbigt det skulle vara att vänta. Min förhoppning har varit att få hunden och sedan få ihop ett fungerande och bra liv tillsammans med alla de förändringar jag är medveten om att det kommer att innebära. Det som gör mig mest frustrerad och rastlös är den här oklara väntan. Att jag går och väntar på att kunna börja min förändring. Jag fick hopp och trodde att det var på gång i maj/juni med Nova. Sedan fick jag veta att det inte skulle bli hon och jag trodde att jag skulle få veta mer om nästa omgång hundar i mitten av augusti. Det blev sedan flyttat till förhoppningsvis slutet av augusti för att nu ha flyttats fram ännu mer till tidigast slutet av september. Jag förstår och inser att det kan hända saker när det är levande varelser man jobbar med och det viktigaste är såklart att jag får rätt hund för mig. Men väntan och rastlösheten är otroligt påfrestande ändå. Jag längtar så efter att få min livskompis. Min hjälp till ett bättre och mer självständigt liv. Att få veta vem det blir och ordentligt få börja vårat nya liv tillsammans.

Väntan på att jobba

Jag hade en liten förhoppning om att kunna börja jobba några timmar i veckan nu framåt hösten. Dels ha några elever igen via Folkuniversitetet och dels litegrann med företaget. Men efter ett långt samtal med Försäkringskassan blev det stopp för de planerna och ännu mer väntan las till på listan. De håller tydligen fortfarande på med diverse utredningar kring allt och har svårt att förstå hur allting hänger ihop. Ja, det har ju läkarna också så jag förstår att försäkringskassan inte förstår det hela… Jag har i alla fall äntligen fått en ny handläggare som verkar ta lite mer i allting och skulle framförallt ta ett beslut för perioden februari till november nu. Något jag trodde var färdigt redan. Men de vill tydligen göra en arbetsförmågeutredning och för tillfället har de inget företag som gör dem pga nya upphandlingar och sen är det väntetid utöver det. Under tiden ansåg hon det olämpligt att jag ens försöker jobba några timmar för att det kan påverka utredningen negativt. Alltså ännu mer väntan på obestämd tid.
Fast även om det känns tråkigt och frustrerande så var det på ett sätt en stor lättnad. För jag har nog känt att det är ytterst tveksamt om jag faktiskt kommer att orka och klara av det just nu. Jag har mest känt mig tvungen att försöka komma igång igen av rädsla för att försäkringskassan rätt som det är ska anse mig fullt frisk och kunna arbeta heltid.
Så nu väljer jag att lägga den tiden och energin på saker som jag mår bra av. Sånt som ger mig mer energi och positiva saker. Spela, skapa, träffa vänner, försöka ta mig ut på lite mer saker, vila, träna. Leva utifrån de förutsättningar och den ork jag har just nu. Om jag överhuvudtaget kommer att kunna arbeta i någon större utsträckning, beroende på vad den här nya utredningen ger för svar och diagnos.

Väntan på nyckelharpa

Något som har blivit en ny positiv sak för mig mitt i allt är att jag insett att kroppen verkar fungera lite bättre med att spela nyckelharpa istället för fiol. Betydligt bättre ergonomi för mina armar och axlar även om jag behöver vara väldigt noggrann och försiktig så jag inte felbelastar och spänner mig. Men även kring harpan har det varit väntan, om än i mindre utsträckning (hittills). Jag har gjort flera försök att beställa en sele som förhoppningsvis ska fördela vikten mer jämnt över axlarna istället för bara på nacken men med diverse leveransproblem och krångel. Nu har jag äntligen fått tag på en och det verkar funka riktigt bra!
Jag väntar dessutom på att få en lite bättre harpa skickad till mig som jag ska hyra av en nyckelharpsbyggare. Det blir en bättre harpa som förhoppningsvis är lite mer lättspelad och troligtvis en betydligt bättre stråke än den jag har nu. Men jag vet inte hur länge det dröjer innan han kommer få möjlighet att skicka den. Otåligheten…!
Sen har jag fått en mer långsiktig dröm, förutsatt att det fortsätter att fungerar bra att spela nyckelharpa. En fyrradig fiolstämd harpa! Men att bygga en harpa tar tid det också, och kostar pengar.

Sluta vänta på livet

Såhär har mitt liv varit de senate åren. En evig väntan på att försöka få tillbaka någon form av fungerande liv och att försöka få hjälp utan att bli misstrodd av vården. Nu har jag tröttnat på all väntan och försöker komma igång och leva istället. Utan att vänta. Utan att ha livet på paus. Utan att ha ett startdatum på livet att gå och vänta på och bli besviken över. Att leva mitt liv utifrån mina förutsättningar och på det bästa sätt som går just nu. Jag har tröttnat på att förlora mer av min tid och mitt liv. Jag vill fortsätta att hitta sätt att kunna göra saker på och anpassa livet så att jag kan leva. Träffa vänner. Lära känna nytt folk. Planera framtiden.
Det innebär såklart inte att jag slutar tänka eller vänta på alla dessa saker. Jag längtar fortfarande ihjäl mig efter Voffen och hoppas på att jag äntligen ska få bra hjälp inom vården.
Men jag ska leva under tiden!

Dagens kortslutning: #3

I torsdags var jag på undersökning på sjukhuset på eftermiddagen. Uppladdningen innan blev inte helt optimal när jag behövde sanera fågelskit från mina gympaskor efter en promenad och sen krångla med tvättmaskinen. Jag var lite envis och tänkte att jag skulle kunna vila bort det istället för att öka kortisonet. Såhär i efterhand inser jag ju att det inte var sådär supersmart med tanke undersökningen på eftermiddagen som jag faktiskt var lite spänd inför. Annars brukar jag oftast inte fundera eller oroa mig så mycket inför undersökningar numera.

Det visade sig vara två undersökningar och den första gjordes av en BMA och den andra av en läkare. Det gick ut på att kolla nerv- och muskelfunktioner och jag fick ta av mig strumpan på ena benet. Undersökningen visade sig vara lite mer påfrestande för kroppen än vad jag hade räknat med och doserat kortison efter. I pausen mellan den första och andra undersökningen passade jag på att smita ut och kissa för att slippa sitta och vara kissnödig när läkaren sen skulle sticka nålar i mina muskler.

Halvvägs till toaletten tyckte jag att det kändes lite konstigt att gå och tittade ner på fötterna. Då såg jag att jag bara hade tagit på mig den ena skon. På den strumplösa foten. Jag gick alltså med bara strumpa på ena foten och bara sko på den andra.

Då insåg jag att det nog var på sin plats att stoppa i mig lite mer kortison.
Jag är inte den som egentligen skäms över att göra knasiga saker bland folk men då var jag faktiskt ganska glad över att det inte var några andra där i krokarna som såg mig. Mer än den där BMAn som visade mig mot toaletten… Jag kände mig så himla dum och fånig! Men såhär i efterhand känns det mest som en rolig historia och något jag kan bjuda på och skratta åt. Dessa knasigheter när hjärnan inte har tillräckligt med bränsle…! Haha!

Midsommarhelgen

Även om jag i min förvirring fortfarande envisas med att det var nyår så var det ju faktiskt midsommarhelg. Jag tänkte att vi kikar lite på hur min helg var.

Midsommarpromenad - Amoll.net

Jag tog mig en liten promenad före lunch för att rasta lungorna och få lite frisk luft. Det är tydligt att lungorna i alla fall är en del av mig som mår otroligt bra av att få regelbundna promenader och luft. Så även på midsommar. Det blåste så himla mycket bara!

Blommor - Amoll.net

Lite fina blommor i rabatten på väg hem till föräldrarna igen.

Sillunch - Amoll.net

Sen dök moster, morbror och kusin upp för att börja midsommarfirandet. Det var dags för sillunch! Sill kan ju vara ett av de bättre påhitten som finns i matväg…!

Efter fika ute i solen och blåsten sa kroppen ifrån. Så istället för jordgubbar och bubbel ute med de andra hängde jag på sängen och vilade, laddade med mer kortison och drack resorb. Mamma kom med lite jordgubbar till mig på sängkanten. Inte så tokigt ändå!

Lite mer människa igen - Amoll.net

Efter ett par timmars vila (och lite mer kortison än jag önskade var nödvändigt) var jag lite mer människa igen. I alla fall tillräckligt för att orka mig upp och vara med på middagen. Sen slog det över och blev lite väl stirrigt (typiskt övertrötthet) så det var väldigt välbehövt och skönt att få krypa i säng. Men det blev ändå en trevlig och bra midsommarafton.

Midsommardagsmiddag - Amoll.net

Fördelen med att jag hänger ett tag hos föräldrarna är att det blev resterna av midsommarmaten till både lunch och middag på midsommardagen. Räkor och rökt lax är ju också något av en favorit hos mig så jag hade verkligen ingenting att klaga på. Mycket god mat och vila den här helgen! Precis vad jag behövde just nu.

Hur har er midsommar varit?

Dagens kortslutning: #2

Eller snarare helgens kortslutning passar nog bättre. Ibland snedkopplar min hjärna och det blir fel ord. Varenda gång.

Den här helgen har jag konsekvent firat nyår istället för midsommar. Jag vet inte hur många gånger jag har pratat om nyår och nyårsfirande istället för midsommar.
Det gäller att inte vara så kinkig, nyår eller midsommar, det är ju ungefär samma sak! Haha!

Första veckan med Nova

Idag är det en vecka sedan jag fick träffa henne för första gången. En vecka sedan hon kom hit och vände upp och ner på hela min tillvaro. Det har varit en otroligt intensiv, påfrestande, fantastisk, underbar och slitsam vecka. En vecka full med massor av skratt och mys.

Snyggate labben i stan - Amoll.net
Favoritläget i soffan - Amoll.net

Jag var beredd på att allt skulle kännas superkonstigt den första dagen och det gjorde det. Med råge. Vi sov nog inte många timmar alls den natten, någon av oss, och jag undrade mest vad jag givit mig in på. Men redan dagen efter kändes allting bättre och vi började lära känna varann lite mer. Nu sover hon nere vid fotändan på min säng och när det har gått en stund känner jag oftast en duns på mina fötter när hon lägger sig till rätta för att ha dem som huvudkudde.

Vaddåå, vad vill du?? - Amoll.net
Busig vildhund - Amoll.net

Jag har lyckats pricka in att få både urinvägsinfektion och blödningar/mensvärk utöver den allmänna påfrestningen som det innebär att ha henne här med den ökade stressen och promenader flera gånger om dagen i värmen. Så mina krafter är inte riktigt vad jag önskar att de hade varit men det har på något sätt gått ändå. Det har ju verkligen varit en anspänning i väntan på att få träffa henne. Det har varit lite tufft emellanåt, det måste jag erkänna. Men samtidig helt fantastiskt och underbart. Det är verkligen alla känslor på samma gång.

Mys med lite förnärmad vovve - Amoll.net
Hänga på en filt ute i trädgården - Amoll.net

Hon är en helt fantastisk vovve, något annat går inte att säga. Så otroligt charmig, busig, envis och mysig. Det märks såklart att hon inte är så gammal än och fortfarande ganska otränad. Framförallt nu när hon nog börjar känna sig lite mer hemma här hos mig. Det blir fler och fler hyss och jag vet inte alltid hur jag ska lösa det på bästa sätt, framförallt när jag är trött. Fröken trotsig gillar att hitta knölformade pinnar precis när vi ska gå hem och vägrar att lyssna på ett enda ord av vad jag säger då. En igelkott har vi hunnit med att skälla på/skrämma också. Men jag gör så gott jag kan och försöker framförallt ge henne otroligt mycket kärlek.

På besök hos mamma och pappa - Amoll.net

Det är fascinerande att se hur hon redan nu som otränad reagerar på när jag mår konstigt. Hon håller ett ständigt vakande öga på mig och följer efter mig från rum till rum. Eller så ligger hon så hon kan blänga på mig på håll från soffan. Tänk vad häftigt och bra det kommer att bli när hon är tränad ordentligt sedan! Verkligen fascinerande och häftigt!

Knähund som behövde få lite kärlek innan sovdags - Amoll.net

På onsdag blir hon hämtad för att åka tillbaka till tränaren igen. Det kommer både bli fruktansvärt tomt och jobbigt samtidigt som jag känner att kroppen behöver vilan efter de här dagarna. Sen väntar med största sannolikhet en låååång och otålig väntan innan jag får tillbaka henne på riktigt igen.

Dagens kortslutning: #1

Numera fungerar inte min hjärna riktigt som den gjorde en gång i tiden. Det kan bli både tokigt, knasigt och samtidigt ganska lustigt på alla möjliga sätt lite då och då. Istället för att lägga mig ner och gråta över eländet försöker jag skratta åt det hela istället. Det gör allt så mycket lättare i längden.

Så jag tänkte passa på att kanske kunna roa någon annan på köpet med mina knasigheter. Alltid underhåller det någon, haha!


Vi hoppar därför tillbaka till igår, då det var ungefär 30 grader varmt för andra dagen i rad. Jag tål inte värme alls just nu och jag hade försökt vara kaxig och klara mig med AC och mycket salt och vätska dagen innan istället för att öka på kortisonet. Sen tyckte jag att det var en utmärkt idé att med hjälp av mina snälla föräldrar städa bort allt pollen och damm som legat i drivor i min lägenhet. Allt för att hjälpa mina risiga luftvägar, så tanken var bra! Förutom att det blev lite för mycket för denna kropp i värmen. Det kunde ju vem som helst egentligen ha räknat ut.

Trots lite extra kortison var det minst sagt tack och god natt när mamma och pappa åkte hem vid middagstid. Jag behövde verkligen tvätta håret inför 1årskalaset jag ska på idag (något som inte fungerar alls att göra på morgonen, då kroknar jag totalt) så det var bara till att släpa mig in i duschen.

Skönt med en sval dusch och jag tyckte att det ändå gick riktigt hyfsat. Fram till jag insåg att jag stod och gned in hela ansiktet med schampo… Då vet man att dagens hjärnceller med råge är förbrukade! Haha!

Långhelgen i några bilder

Hej och hå vad tröttheten har kommit ikapp mig de sista dagarna! Att jag aldrig riktigt lär mig! Fast krascherna är betydligt mindre nu än tidigare så det är helt klart ett steg i rätt riktning ändå.

Det var ju långhelg nyss och jag la mest märke till det genom att det var så läskigt många parkeringsplatser lediga nedanför mitt hus i torsdags. Haha!

I fredags åkte jag ner på stan med föräldrarna för att äntligen fixa ett par nya skor. Verkligen på tiden, de gamla gympaskorna har nog mer hål i sig än sko vid det här laget så jag var i desperat behov av ersättare till dem. Fick toppenbra hjälp på Löplabbet! Efter fika och fixa några andra småsaker på stan blev det middag hos dem som avslutning på en trevlig dag. Inte så tokigt!

I lördags åkte jag och hälsade på ett par kompisar som jag inte träffat på alldeles för lång tid. Den här kompisen fick följa med till dem som present till det lilla krypet som bor och växer i hennes mage. Kaninen passade alldeles utmärkt för att testa babyskyddet de fått låna till bilen!

Söndag skulle bli en ganska lugn dag och jag passade på att provgå en sväng i mina nya skor. Rosa och tjusiga är de dessutom, utöver att förhoppningsvis ge bra stöd på rätt ställen åt mina dåliga fötter. I rosa skor måste man ju helt enkelt gå lite lättare och bättre tänker jag! Haha!

Efter promenaden blev det lite välbehövd vila på soffan och en bok medan Stuart dammsög av köket åt mig. Av flera anledningar har det blivit så att Bob, min gamla robotdammsugare, har fått flytta till mina föräldrar och Stuart, deras dammsugare, har fått flytta hit till mig istället.

Det där med att jag skulle vila ordentligt i söndags gick inte sådär jättebra. Det var för många saker jag ville göra och hade inte riktigt vett att låta bli helt enkelt. Det fick jag igen i måndags, och egentligen hela den här veckan hittills. Jaja, det är sånt som händer antar jag. Är huvudet dumt får kroppen lida. Men fiolen fick komma fram en sväng igen och det var både roligt och bra för oss båda.

I måndags var livet tungt. Eller kroppen snarare. Efter en långsam förmiddag då jag försökte mota bort mördarhuvudvärk med mängder av hemmagjord vätskeersättning var det dags att åka till Enköping för röntgen av bihålorna. Tänk om de nån gång skulle vilja fota utsidan av mig som omväxling…! Haha! Knöligt att behöva åka hela vägen dit men så skönt att slippa väntetider. Både väntan på själva undersökningen (de ringde i fredags och jag fick tid i måndags!) och slippa förseningar. Varje gång jag gjort något i Enköping så har jag fått komma in FÖRE utsatt tid. Hur ofta händer det liksom?

Nu är det snart dags för nästa långhelg igen. Hej och hå vad tiden går snabbt! Men just nu gillar jag det. 5 dagar till Nova! Galet!

Nu händer det!

Det har gått en vecka nu sedan jag såg hennes namn på displayen på mobilen och jag tror inte riktigt att jag har förstått det än. Värsta chocken och förvåningen har lagt sig men jag har nog inte riktigt smält det helt.

”Vi har en hund till dig!”

Jag hade precis tittat på fotona och videon de lagt upp på sin facebooksida om att de haft lämplighetstester för tre tikar under dagen och helt plötsligt ringer hon. Så många tankar hann fara genom huvudet på mig de sekunderna. Någonstans har jag haft i bakhuvudet att om hon ringer så är det positiva besked, annars får jag veta mer i mitten på juni och via mail.

Den första chocken - Amoll.net
Efter den första chocken

Alla tre hundarna blev godkända, två passar som alarmerande assistanshund, och de har matchat en av dem med mig. En pigg och energisk gul tik som heter Nova. En ganska liten och väldigt ljus tjej som är helsyster till Nellie som jag fick träffa i december.

Nova - Amoll.net
Foto: Hundhjälpen i Uppland

Den 10 juni ska jag få träffa henne! Hon hade då precis fått flytta hem till sin dressör och ska få bo in sig där ett par veckor. Vi kom också fram till att det är smart att vänta ut det värsta av pollensäsongen för min del. Sen ska jag få ha henne i någon vecka för att vi ska få lära känna varandra och se så att jag tål henne. Så jag inte blir allergisk mot allt pollen ute och i pälsen och tror att det är hunden jag inte tål.

Jag är så himla glad, förväntansfull, förvånad, chockad, otålig och lite rädd! Nu händer det!
Helst hade jag såklart velat få träffa henne direkt men för både hennes och min skull blir det bäst såhär. Förutsatt att allting går enligt planerna och att vi trivs tillsammans kommer hon sedan att specialtränas för mig under ca 4-6 månader och bor då hos dressören innan jag får henne på riktigt.

Nova - Amoll.net
Foto: Hundhjälpen i Uppland

Följ med mig på vägen!

Jag har tänkt att jag på något sätt skulle dokumentera hela den här resan, vägen till att jag får min Voff. Det finns alldeles för lite information (och kunskap!) kring assistanshundar i Sverige och jag tänkte att jag kanske helt enkelt får skapa det jag själv hade velat ha.

Så! Här kommer en första video i vad som förhoppningsvis kommer att bli en serie av många fler på youtube! Gå in och prenumerera på min kanal för att inte missa något nytt. Det kommer troligtvis bli en blandning av lite allt möjligt men troligtvis någon slags vlogg och information kring hur livet ser ut i väntan på, och sedan så småningom med, assistanshund och livet med kronisk sjukdom. Att hitta min väg till ett fungerande och bra liv helt enkelt!

Det finns väl ändå inte riktigt ett bättre sätt att börja den här kanalen på än med den första chocken och tankarna bara någon timme efter att jag fått veta att jag fått en hund? Lika mycket för att komma över det läskiga och ovana vid att faktiskt spela in videos. Här bjuder jag på trötta, chockade, glada, förvirrade och lite kortisollåga hjärnceller! Haha!

För ni vill väl följa med mig på den här resan jag har framför mig?