Jag känner sånt motstånd till allting numera. Till viss del har jag väl alltid gjort det men det har blivit värre med åren när tröttheten blivit värre. Motstånd till att göra saker. Motstånd till att få tummen ur och fixa med grejer. Troligtvis är det på grund av ADHD-diagnosen som ännu ej är fastställd. Ju mer jag läser på om det desto mer känner jag igen mig i det. Det där motståndet som gör allting så svårt att ta tag i. Ju mindre saker desto svårare märkligt nog. Förr hade jag ork över till att tvinga mig till att göra sakerna ändå. Nu blir jag ofta mest sittandes och tänker på allt jag borde eller vill göra. Utan att någonting blir gjort. Otroligt frustrerande. Det är som att den där autopiloten som ska finnas där och göra saker helt saknas. Allting blir ett jätteprojekt, även små vardagssaker som att borsta tänderna och duscha. Det tar emot. Känns som ett berg som ska bestigas.
Jag vill göra saker. Jag har hur många saker som helst snurrandes i huvudet som jag vill göra och som jag känner att jag borde göra. Men nästan ingenting blir gjort. Istället begravs det i trötthet och rastlöshet i en utmattande blandning. En blandning som gör att jag mest känner mig oduglig. När ingenting fungerar som det ska längre. Jag har lite tappat greppet känns det som. Jag som alltid var så välplanerad och organiserad förut. Men det var för att det inte fungerade annars. Livet fungerade inte utan en detaljerad kalender och att planera till punk och pricka vad som behövde göras. Tänk om det gick att få hjälp med dessa känslor. Om det gick att få lite ro i kroppen, kunna vila och få saker gjorda. Att slippa gå med den här rastlösheten hela tiden.
Det måste vara jobbigt att ha sådana känslor eftersom du egentligen vet att du vill få saker och ting gjorda. Genomgår du någon utredning just nu för det kan faktiskt vara skönt att få en förklaring tänker jag.
Ja, det är väldigt frustrerande. Sån krock när jag vill göra saker men jag kommer inte till skott med det. Till viss del är det nog tröttheten som sätter käppar i hjulen. Jag väntar på en ADHD-utredning och står i kö för det, men det är minst två år kvar innan jag har kommit fram i kön så det känns ganska motigt. Tror som du säger att det vore väldigt skönt att få en förklaring och orsak till allting.
Tyvärr är väntetiderna på tok för långa och jag tycker det är ledsamt att det ska behöva vara så.
Ja, 2.5-3 års väntetid EFTER man har hamnat i kön. Och det verkar vara långt ifrån alla som ens kommer så långt som att man får en plats i kön.
Det är så jobbigt när man är inne i såna perioder
Ja, tyvärr är det ju inte bara en period riktigt för mig utan ett mer eller mindre konstant tillstånd. Men hanterar det lite bättre när den allmänna orken är bättre.
Vilken jobbig känsla <3
💖
vad jobbigt att känna så 🙁
💖
Känner så igen mig! Jag har inte ADHD eller något, men jag funkar INTE utan en punkt för punkt för punkt-kalender och skulle lätt kunna råka slarva bort veckor i rad åt att göra… ja, annat. Eller inget. Bara råka veckorna gå för att det inre motståndet är så förbannat mycket större än min motor! XD
Vad skönt att höra ändå att jag inte är ensam i att känna så. Men jobbigt att du har det likadant. Märkligt att det ska vara så svårt med den där motorn! Jag har kommit av mig lite med att göra punklistor med sånt jag behöver och vill göra, det kan nog förklara att jag får ännu mindre gjort just nu.
Jobbigt med så mycket energi i kroppen (rastlösheten) men ingen energi att få utlopp för det. Har samma problem. ADHD går i min familj/släkt, skulle inte förvåna mig om jag också tyvärr bär på diagnosen. Hoppas att du kan få hjälp med det här och hoppas att din utredning snart är färdig, för din skull 😊
Ja, det blir en sån konflikt och krock när det inte går ihop, rastlösheten och energin. Då får jag inte ens ro till att vila ordentligt. Vad jobbigt att du har samma problem. Du har inte fått någon utredning själv då? Jag har över två år kvar i kön innan jag får min utredning så det känns ganska motigt.
Det låter verkligen inte roligt och jag kan delvis känna igen mig lite i det hela.. hoppas verkligen att du hittar ett sätt att känna dig bättre..
Tack för titten hos mig och ha en fin helg..
Skönt att höra att jag inte är ensam. Förstår att det nog kan vara ett ganska vanligt problem ändå.
Förstår att det är knepigt med tankar runt detta med ADHD . Och jag hoppas innerligt att du genom en utredning kan få besked . Illa att det ska ta så lång tid innan den blir gjord.
Vad gäller ADHD så har det nog i princip alltid funnits men det är mer nu i det mer teknologiska samhället som det blir än mer uppenbart.
Jag började jobba som lärare 1970 och mötte redan då barn som säkert hade ADHD men då var det inget man pratade so som en diagnos. Vill minnas att det på 80-talet kom på tal.
Detta med att strukturera vardagen och veta vad som ska ske under dagen är viktigt. Jag har en väninna som har ADHD och som var flygvärdinna och eftersom tillvaron i ett flygplan är väldigt strukturerat så fungerade jobbet bra. Tydlighet i allt.
Många tankar till dig.
Det är väldigt knepigt att få utredning och det känns väldigt långt att vänta två år till innan det är aktuellt. Tålamod är ju inte riktigt min starka sida om vi säger så.
Jag tror att du har helt rätt där, att det alltid har funnits men att det blir så mycket tydligare i dagens samhälle. Sen är det ju många i min ålder (30-40 årsåldern) som blir utredda nu och får diagnos. Så de växte ju upp på 80-90-talet innan det var alltför vanligt. Jag hade den där typiska bilden av en stökig och bråkig kille för att det skulle kunna vara ADHD men har nu lärt mig att det kan se helt annorlunda ut.
En bra fungerande struktur tror jag gör stor skillnad om man har ADHD. Jag fungerade så mycket bättre när jag hade en väldigt inrutad och välplanerad vardag när jag pluggade. Nu när jag varit sjukskriven länge har jag tappat strukturen på allt känns det som och då blir allting rörigare.
Åh vad jag känner igen mig! Just det där att duscha som egentligen är så skönt och aldrig har varit ett problem tidigare har blivit ett problem för mig! Hjärnan tänker inte ”Nu ska jag duscha” utan ”Om du ska duscha måste du plocka fram rena kläder, ta bort mattan vid badkaret, sopa bort kattsand som katterna har skvätt ut, plocka fram duschkräm, schampo och balsam… etc, etc” Helt plötsligt har något så enkelt som att hoppa in i duschen blivit ett jätteprojekt! När jag mådde som sämst så fick jag tvinga in mig själv i duschen en gång i veckan för att inte känna mig ohygienisk. Nu kommer jag i alla fall in i duschen två till tre gånger i veckan. Finns kanske hopp om att få in duschningen på autopilot igen…
Hoppas du får en riktigt fin helg! Kramar 💖
Ja, men precis så är det! Man tänker inte på att det är så otroligt många små moment i varje ”stor” grej. Till exempel att göra sig i ordning för att lägga sig. Det ser man ju som en sak men det är i själva verket massor av små moment som ska bli gjorda. Borsta tänderna, tvätta sig, smörja ansiktet, borsta håret, spola näsan, kissa, klä av sig… Jag hoppas också att det ska gå att få in sånt lite mer på autopilot igen. Det vore så skönt att slippa känslan av att allt ska vara ett berg att bestiga varje gång.
Tack detsamma! 💖 Kram!
Vad jobbigt att känna så. Jag har lite liknande känslor, att även den minsta sak känns som ett projekt.
Vad skönt att höra att jag inte är ensam ändå. Det är ju sånna saker man tyvärr inte pratar så mycket om så man vet inte om andra känner samma sak.
Var inte för hård mot dig själv. Försök att ta en dag i taget och gör det du orkar 🙂
Lättare sagt än gjort. 🙈 Jag är bra på att ha alldeles för höga krav på mig själv.
har väldigt lite ork just nu och tänker alltid det o det ska jag göra idag eller sen men det blir alltid en mycket senare gång ha ha
ha en fin söndag
Det är svårt det där med orken och motivationen att göra saker.
Åh förstår att det är frustrerande! Förstår vad du menar. Hoppas du har en fin helg, kramis! ❤
Väldigt frustrerande att inte riktigt ha grepp om tid och att få saker gjorda. Kram!