En dag på ortopedakuten

Förra fredagen var vi var ute i parken och Mini fick efter-jobbet-springa av sig lite när vi kom hem igen efter ett läkarbesök. Hon är alltid lugnet själv när hon jobbar men sen kompenserar hon ofta efteråt med att bli extra spattig. Den här dagen blev det extra-extra spattigt. Hon fick några tokryck och sprang jättefort i cirklar på gräsmattan där vi var och sen kom hon i full kareta och sprang mot mig. Utan att stanna. Rätt in i mina ben så jag gjorde en riktig praktvurpa. Så där som man ser på film, så benen bara flög åt sidan. Så helt plötsligt låg jag på marken i en hög och Mini och Christian stod bredvid och undrade hur det hade gått. Mini var helt oförstående över vad jag gjorde på marken.

Min första tanke var att knät hade hoppat ur led för det kändes som det. Som tur var hade det inte gjort det. Men jag blev alldeles matt och kallsvettig så Christian fick släpa mig till en bänk där vi satt en lång stund så jag fick återhämta mig lite. Det var nog en kombination av att jag vred till benet ordentligt och att jag blev lite chockad och överraskad över smällen och vurpan. När vi hade suttit en stund så larmade Mini också. Såklart.

Sen tog vi oss hemåt och knät och foten kändes ändå rätt okej. Inte värsta sorten utan kändes mest bara lite rangligt och jag kände mig lite allmänt mörbultad i kroppen. Dagen efter var vi ju ner på stan för valborgsfirande vilket gick ganska bra och i måndags promenerade jag hem till föräldrarna vilket också gick ganska okej, om än lite stappligare. Sen har det under veckan bara blivit värre och värre. I torsdags tog jag mig knappt hem från spelmanslaget. Det var så himla svårt att ta mig nerför trappen på V-dala nation där vi repar. Så Christian och mamma lyckades från varsitt håll övertala mig om att det nog var dags att kolla upp knät och se så det inte var något allvarligt fel. Framförallt bra att veta om man ska belasta eller inte tänkte jag. Jag står ju dessutom på ganska mycket smärtstillande redan så när jag bara fick mer och mer ont kändes det inte helt bra.

Lite motvilligt tog jag Mini med mig igår och åkte ner till närakuten där de har en speciell ortopedakut. Men väl i kassan där vi skulle anmäla oss blev det motstånd. Jag skulle inte få ha Mini med mig. Nehej? Men hon är assistanshund och jag behöver ha henne med mig. Jo, men det var ju allergirisk och det skulle inte gå att ha henne med. Så började de ringa ner till ortopedavdelningen och samtidigt frågade hon om vad hunden hjälper mig med. Undrar om de frågar någon med ledarhund samma sak eller någon som sitter i rullstol om varför de har rullstolen? Man ska inte behöva motivera vad en assistanshund hjälper till med för att få ha med sig den. Det är ett hjälpmedel som vilket annat och borde inte bli ifrågasatt. Men jag blev lite ställd och ville mest få lösa det så vi fick komma in båda två så jag sa att jag egentligen inte ska behöva svara på det men att hon larmar när jag får lågt kortisol.

Efter att hon pratat en stund med någon nere på ortopeden fick vi tillslut en tid hos fysioterapeuten men vi blev utskickade för att vänta utomhus. Som tur var fanns det en bänk där vi satt och väntade. Sen skulle vi vänta ute i trapphuset strax före kl 11 när jag fått tid. Väldigt krångligt och stökigt och jag tyckte det var lite dåligt bemötande. De hade lite dålig attityd och var onödigt krångliga.

När klockan var elva gick vi in och väntade i trapphuset. Där fanns det ingenstans att sitta utan jag fick stå och hänga mot väggen med mitt dåliga knä. Mini larmade och tyckte nog att allting var väldigt märkligt, att vi bara stod där och gjorde ingenting.

En stund efter elva kom det en trevlig kvinna som hade sitt arbetsrum precis där jag stod som frågade om jag hade fått hjälp. Jag förklarade situationen och undrade lite över om jag kunde ha blivit bortglömd. Hon undrade om jag ville ha en stol att sitta på och sa att hon skulle kolla så jag inte blivit bortglömd, men om jag stod uppsatt på listan så borde jag inte vara det. Jag tackade tacksamt ja till en stol så jag fick sitta och vänta istället. Men strax därefter kom en trevlig undersköterska och hämtade in mig och tyckte att där ute kunde jag ju inte sitta! ”Han ser ju så snäll ut!” Jo, det är hon. ”Jaha, det är en hon! Här, sitt här och vänta istället om du har tid till fysioterapeuten! Det är inga problem alls!” Ja, tack då!

Sen fick jag efter en stund träffa en väldigt trevlig fysioterapeut som klämde och vred på mitt ben och tyckte att det var bra att röntga för att utesluta skelettskador. Sagt och gjort fick vi gå och vänta på röntgen. Men det gick relativt snabbt ändå och Mini låg duktigt där jag la henne under tiden han knäppte bilderna på mitt knä. Och det var absolut inga problem att ha Mini med där. Sen fick vi vänta igen på att röntgensvaret skulle komma och jag tror att fysioterapeuten var på lunchrast i samma veva dessutom. Mini tyckte det var tråkigast att behöva vänta trots att hon både larmade några gånger och fick lunch. Så jag fick en nos i knät. Mysigt!

När röntgensvaret var klart fick jag träffa fysioterapeuten igen som sa att allt såg bra ut på röntgen och att hon inte kunde känna något uppenbart fel när hon undersökte mig. Så troligtvis är det en rejäl stukning och/eller blödning i knät. Men hon tyckte att det vore bra med uppföljning och ett andra utlåtande från en annan fysioterapeut så hon skulle skicka remiss till vårdcentralen. Hon sa att jag får belasta knät men inte så att det gör mer ont än en femma på en tiogradig skala. Jaha, hur gör jag då när jag knappt kan stödja på knät? Jo, då blev det till att hoppa hem på kryckor för att avlasta knät ordentligt i några dagar. Tjohoo…

Så nu stapplar jag runt på kryckor här hemma och pendlar mellan att vara supertrött och att klättra lite på väggarna av rastlöshet. Det dagliga promenerandet som jag är van vid gör nog mer för rastlösheten än jag har varit medveten om. Det känns att jag inte får röra på mig som jag brukar. Trodde inte att jag skulle sakna det så mycket. Får se om jag kan ta mig ut på en liten promenad imorgon.

Nu hoppas jag att fysioterapeuten har rätt så det snabbt borde börja bli ordentligt mycket bättre. En vecka-tio dagar borde det ta från när det hände, kanske någon vecka till sa hon. Så det borde vända snart hoppas jag!

22 svar på ”En dag på ortopedakuten

  1. Men oj vilken otur du hade som åkte omkull så. Tur i oturen att inget var sönder. Du får krya på dig och ha det mysigt med Mini innan ni kan gå öpå promenader igen!

  2. Usch vilket bemötande du fick vid receptionen, att vården inte lärt sig att alla sjukdomar inte syns utanpå liksom. Skönt att du fick en tid och mini fick följa med dig till slut.

    Hoppas ditt knä snart är bra igen!

    Många kramar<3

    1. Verkligen märkligt att man ska behöva motivera sina sjukdomar för att få ha med sig sitt hjälpmedel. Tror inte de behandlar någon i rullstol på samma sätt. Skönt att det löste sig tillslut iaf och vi fick komma in.
      Tack snälla! Kramar!

  3. Men fyy vilken dag!
    Tur att ingenting var brutet i alla fall, det är läskigt med knäskador ju… Förstår dock att du blir rastlös, hoppas det blir bra snabbt oavsett. <3

    1. Verkligen skönt att inget var brutet men är lite fundersam över om det är någon annan skada åt korsband/ledband/menisk som inte syns på röntgen. Tack snälla! Hoppas att vi kan börja promenera snart igen för att kunna bli av med lite av rastlösheten.

  4. Så skönt att det inte var någon skada men klokt att du undersökte det. Knän kan vara luriga och man ska kolla upp dem.
    Så märkligt att Mini blev ifrågasatt. Det står ju tydligt assistanshund på henne…

    Krya på ditt knä nu!

    1. Verkligen skönt att det inte var något brutet iaf. Får se vad sjukgymnasterna jag har uppföljning hos säger om eventuella skador på korsband/ledband/menisk som inte syns på röntgen.
      Ja, de hänvisade till att det kunde finnas allergiker och att hon inte kunde följa med in i väntrummet. Skönt att det löste sig till slut.
      Tack snälla!

  5. ja de var ett dåligt bemötande, de borde ju kunna ta emot med hundar faktiskt, undra om vi har någon sådan rutin på jobbet… skönt att de inte var brutet 🙂

    1. Ja, trist bemötande och jobbigt att behöva argumentera för sig i en sån situation. Du jobbar inom vården alltså? Det är ju alltid bra att ta upp en sån sak i förebyggande för att slippa stå handfallen om det väl kommer en assistanshund sen.

  6. Ajdå! Bra av dig att besöka akuten. Tråkigt med det mindre bra bemötandet du fick initialt. Skönt att du fick svar på röntgen samma dag och att du har uppföljande möte bokat. Hoppas att du blir helt återställd.

    (Sent) Svar: Tack för att du tog dig tiden att lämna en kommentar, det uppskattas.

    Kram

  7. Oj oj, ja sådana stora hundar kan ju välta en om man inte är uppmärksam hehe. Jag hade en belgisk vallhund – malinoise och de är verkligen aktiva som tusan och aktade man sig inte när man lekte kunde han dra undan en haha… Så starka djur!
    Skönt att höra att det inte vart något allvarligt och bra att du har sökt upp vård för problemet. 👍🏻😊

  8. Asså vården. Ibland. Men skönt att du till sist fick bra hjälp. Nu hoppas jag att du snart är på benen utan kryckor igen.
    Min getingstuckna arm är bättre idag, onsdag. Märklig historia…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.