En dag på ortopedakuten

Förra fredagen var vi var ute i parken och Mini fick efter-jobbet-springa av sig lite när vi kom hem igen efter ett läkarbesök. Hon är alltid lugnet själv när hon jobbar men sen kompenserar hon ofta efteråt med att bli extra spattig. Den här dagen blev det extra-extra spattigt. Hon fick några tokryck och sprang jättefort i cirklar på gräsmattan där vi var och sen kom hon i full kareta och sprang mot mig. Utan att stanna. Rätt in i mina ben så jag gjorde en riktig praktvurpa. Så där som man ser på film, så benen bara flög åt sidan. Så helt plötsligt låg jag på marken i en hög och Mini och Christian stod bredvid och undrade hur det hade gått. Mini var helt oförstående över vad jag gjorde på marken.

Min första tanke var att knät hade hoppat ur led för det kändes som det. Som tur var hade det inte gjort det. Men jag blev alldeles matt och kallsvettig så Christian fick släpa mig till en bänk där vi satt en lång stund så jag fick återhämta mig lite. Det var nog en kombination av att jag vred till benet ordentligt och att jag blev lite chockad och överraskad över smällen och vurpan. När vi hade suttit en stund så larmade Mini också. Såklart.

Sen tog vi oss hemåt och knät och foten kändes ändå rätt okej. Inte värsta sorten utan kändes mest bara lite rangligt och jag kände mig lite allmänt mörbultad i kroppen. Dagen efter var vi ju ner på stan för valborgsfirande vilket gick ganska bra och i måndags promenerade jag hem till föräldrarna vilket också gick ganska okej, om än lite stappligare. Sen har det under veckan bara blivit värre och värre. I torsdags tog jag mig knappt hem från spelmanslaget. Det var så himla svårt att ta mig nerför trappen på V-dala nation där vi repar. Så Christian och mamma lyckades från varsitt håll övertala mig om att det nog var dags att kolla upp knät och se så det inte var något allvarligt fel. Framförallt bra att veta om man ska belasta eller inte tänkte jag. Jag står ju dessutom på ganska mycket smärtstillande redan så när jag bara fick mer och mer ont kändes det inte helt bra.

Lite motvilligt tog jag Mini med mig igår och åkte ner till närakuten där de har en speciell ortopedakut. Men väl i kassan där vi skulle anmäla oss blev det motstånd. Jag skulle inte få ha Mini med mig. Nehej? Men hon är assistanshund och jag behöver ha henne med mig. Jo, men det var ju allergirisk och det skulle inte gå att ha henne med. Så började de ringa ner till ortopedavdelningen och samtidigt frågade hon om vad hunden hjälper mig med. Undrar om de frågar någon med ledarhund samma sak eller någon som sitter i rullstol om varför de har rullstolen? Man ska inte behöva motivera vad en assistanshund hjälper till med för att få ha med sig den. Det är ett hjälpmedel som vilket annat och borde inte bli ifrågasatt. Men jag blev lite ställd och ville mest få lösa det så vi fick komma in båda två så jag sa att jag egentligen inte ska behöva svara på det men att hon larmar när jag får lågt kortisol.

Efter att hon pratat en stund med någon nere på ortopeden fick vi tillslut en tid hos fysioterapeuten men vi blev utskickade för att vänta utomhus. Som tur var fanns det en bänk där vi satt och väntade. Sen skulle vi vänta ute i trapphuset strax före kl 11 när jag fått tid. Väldigt krångligt och stökigt och jag tyckte det var lite dåligt bemötande. De hade lite dålig attityd och var onödigt krångliga.

När klockan var elva gick vi in och väntade i trapphuset. Där fanns det ingenstans att sitta utan jag fick stå och hänga mot väggen med mitt dåliga knä. Mini larmade och tyckte nog att allting var väldigt märkligt, att vi bara stod där och gjorde ingenting.

En stund efter elva kom det en trevlig kvinna som hade sitt arbetsrum precis där jag stod som frågade om jag hade fått hjälp. Jag förklarade situationen och undrade lite över om jag kunde ha blivit bortglömd. Hon undrade om jag ville ha en stol att sitta på och sa att hon skulle kolla så jag inte blivit bortglömd, men om jag stod uppsatt på listan så borde jag inte vara det. Jag tackade tacksamt ja till en stol så jag fick sitta och vänta istället. Men strax därefter kom en trevlig undersköterska och hämtade in mig och tyckte att där ute kunde jag ju inte sitta! ”Han ser ju så snäll ut!” Jo, det är hon. ”Jaha, det är en hon! Här, sitt här och vänta istället om du har tid till fysioterapeuten! Det är inga problem alls!” Ja, tack då!

Sen fick jag efter en stund träffa en väldigt trevlig fysioterapeut som klämde och vred på mitt ben och tyckte att det var bra att röntga för att utesluta skelettskador. Sagt och gjort fick vi gå och vänta på röntgen. Men det gick relativt snabbt ändå och Mini låg duktigt där jag la henne under tiden han knäppte bilderna på mitt knä. Och det var absolut inga problem att ha Mini med där. Sen fick vi vänta igen på att röntgensvaret skulle komma och jag tror att fysioterapeuten var på lunchrast i samma veva dessutom. Mini tyckte det var tråkigast att behöva vänta trots att hon både larmade några gånger och fick lunch. Så jag fick en nos i knät. Mysigt!

När röntgensvaret var klart fick jag träffa fysioterapeuten igen som sa att allt såg bra ut på röntgen och att hon inte kunde känna något uppenbart fel när hon undersökte mig. Så troligtvis är det en rejäl stukning och/eller blödning i knät. Men hon tyckte att det vore bra med uppföljning och ett andra utlåtande från en annan fysioterapeut så hon skulle skicka remiss till vårdcentralen. Hon sa att jag får belasta knät men inte så att det gör mer ont än en femma på en tiogradig skala. Jaha, hur gör jag då när jag knappt kan stödja på knät? Jo, då blev det till att hoppa hem på kryckor för att avlasta knät ordentligt i några dagar. Tjohoo…

Så nu stapplar jag runt på kryckor här hemma och pendlar mellan att vara supertrött och att klättra lite på väggarna av rastlöshet. Det dagliga promenerandet som jag är van vid gör nog mer för rastlösheten än jag har varit medveten om. Det känns att jag inte får röra på mig som jag brukar. Trodde inte att jag skulle sakna det så mycket. Får se om jag kan ta mig ut på en liten promenad imorgon.

Nu hoppas jag att fysioterapeuten har rätt så det snabbt borde börja bli ordentligt mycket bättre. En vecka-tio dagar borde det ta från när det hände, kanske någon vecka till sa hon. Så det borde vända snart hoppas jag!

Notfunderingar, fredagsfika och övning

Som fiolfröken vet man aldrig riktigt vad som väntar på jobbet. Igår fick jag träffa fyra nya elever som jag ska ha under vårterminen. Det är alltid lika spännande när det kommer nya elever. Ingen är den andra lik och det är ju det som gör det roligt att jobba med barn. Och ibland lite svårt. Jag tycker att det är viktigt att alltid försöka svara så bra det går på elevernas frågor. Det värsta jag visste när jag var liten var att få svaret att jag inte behövde bry mig om det eller att jag inte skulle förstå så jag försöker verkligen se till att inte ge sådanna svar.

Med gårdagens sista elev blev det mer teori än spelande och det slutade med det här tjusiga på tavlan. Väldigt rolig tjej men oj vad förvirrat det kan bli ibland när man ska försöka reda ut lite kluriga saker.

Hur lång är en punkterad fjärdedelsnot? ”Öh, typ tre?” Tre vaddå? ”Jag vet inte, slag kanske?”

Vi fick börja med att reda ut hur allting hänger ihop med de vanliga noterna. Hur matten hänger ihop helt enkelt. Mer än så hann vi inte med igår och tur var nog det med tanke på hur mycket skratt och rörigheter vi hann med på de där 25 minuterna. Haha!
Är inte mina noter och krumelurer fantastiskt tjusiga förresten?

(Och till alla musiker med lite för bra syn: jag vet, det slank med en punkt för mycket på halvnoten till höger när jag pratade och skrev samtidigt innan hon skulle springa till bussen.)

Förmiddagsövning

Idag är första fredagen på ett bra tag nu som jag inte var hängig halva dagen för att kroppen fått för sig att en ”ledig” dag innebär att det är okej att säcka ihop. En ledig dag som musiker är ju inte så ledig i praktiken, det finns alltid övning att ta tag i och annat att fixa med. Det är helt klart väldigt opraktiskt när alla dagar som inte har något viktigt inbokat blir komadagar för att kroppen inte hänger med. Det är ju lite sånt jag hoppas att det ska bli ändring på nu när jag får hjälp till andra vanor och sätt att hantera saker på via smärtrehabprogrammet.

Det är skönt och motiverande när det redan nu märks skillnad med de förändringar jag börjat med. Det är lite stelbent och väldigt mycket planerande såhär i början. Men jag tror att det kommer att bli bra i längden och ge mer tid och energi. Jag har redan nu märkt att jag fått lite mer tid och mer struktur på tillvaron. Och det är ändå bara några dagar in på allt nytt.

Rent allmänt måste jag lära mig att lyssna på kroppen och inte pressa mig för hårt. Veta när det är läge att vila istället för att köra på. Men ibland är det viktigt att komma iväg på saker också även om det är dagar med mer ont. Nu är det troligtvis mens på gång snart så jag har dragits med mer ont de senaste dagarna och imorse tog det såklart i ännu mer. Bara för att jag hade bestämt träff med Carol. Det fick bli lite extra vila vid frukostbordet och sen medicin och koppla på tens-apparaten för att lyckas komma iväg ändå. För att komma på andra tankar, och dessutom var det planen enligt dagsschemat, fick det bli ett kort övningspass innan jag skulle iväg. Idag behövdes det sociala mer än vilan.

Snöslask och fika

Sen var det hög tid att trotsa snön och promenera iväg till bussen mot stan. Konstigt väder idag. Ena stunden har det snöat och andra regnat. Mest bara grått och slaskigt överallt, framförallt lite senare på dagen. Här var det fortfarande mer snö än slask. 

Jag skulle ner på stan för att möta upp Carol här på Moe Joe’s för förmiddagsfika och prata ikapp lite om livet. Det är bra med fina vänner som man kan prata om allt och ingenting med. Så himla bra att få ha henne här i Uppsala nu. Hur oväntat är inte det med tanke på att vi träffades första gången i Örebro och blev bra kompisar när jag var i Brasilien? Jag gillar att gå till ställen där de har koll på specialkost. Där jag inte behöver fundera över om jag får något som jag kan äta eller inte. Han har stenkoll på skillnaden mellan mjölkfritt och laktosfritt och jag har fått både goda smörgåsar och god sallad där vid olika tillfällen. Idag blev det en liten sojalatte och en glutenfri smörgås med skinka och avokado på. Väldigt gott!

Kamerafunderingar och en lugn kväll

När jag ändå var på stan passade jag på att ta en sväng till nya favoritapoteket och beställa lite mediciner som det är lite special och krångel med. Lika bra service där idag som förra gången! En vända på Åhléns för att köpa några småsaker också och lyxade till det med att köpa lite god choklad på hälsokosten. Sen avslutade jag med en vända in på fotoaffären för att spana lite på kameror igen. Jag blir nog mer osäker på vad jag vill ha ju mer jag kollar. Men killen jag varit in och bollat funderingar med är väldigt trevlig och bra. Nu velar jag nog mest mellan en Sony och en Lumix. Tänk om det gick att kombinera dem, att ta det bästa från båda och slå ihop till en… Haha!

Eftermiddagen ägnades efter en sen lunch och lite vila åt lite träning och sedan blev det ett par korta övningspass till. Sen var det dags för middag och efter det har det mest blivit vila i soffan. Glass, en kopp te och en biskvi har fått bli kvällsfikat. Jag knappar på datorn och föräldrarna tittar på Doktorn kan komma som jag också slötittar på med ena ögat. Typsikt lugn och skön fredagkväll! Har ni haft en fin fredag? 

Första dagarna på smärtrehab

Den här veckan är lite speciell för mig. En vecka som jag väntat otroligt länge på och sett fram emot med lite skräckblandad förtjusning. Efter att i många år levt med kronisk värk har jag äntligen fått komma till smärtrehab och får gå ett smärtrehabprogram. Först en vecka heltid och sedan sex måndagar. Så synd bara att det ska ha behövt dröja 8 år för att få hjälp till ett mer hållbart liv.

Det här är en del av mig som jag inte pratar så mycket om. En del av mig som jag inte berättar om i första taget. Det gör att jag oftast får ett förvånat ”va, men du som alltid ser så pigg och glad ut?!” när jag väl säger något. Förståelsen finns helt enkelt inte riktigt där alla gånger. Men jag är medveten om att det till viss del hänger på mig. Ger man inte folk chansen så är det klart att de varken ser eller förstår.

Gör om, gör rätt

Jag lever med endometrios och fibromyalgi som båda ger värk. Hela tiden. Av varierande styrka. Kortfattat och otroligt förenklat innebär endometrios en ständig mensvärk och fibromyalgi ger ont i kroppen. Binjurebarksvikten och kortisolproblematiken krånglar dessutom till det lite extra. Men jag ska inte bli för långrandig kring det, det är egentligen inte så viktigt. Det viktiga nu är att jag äntligen får hjälp. Hjälp att göra om och göra rätt. Hjälp att hitta nya sätt för att kunna leva MED värken och inte kämpa EMOT den.

Trots att jag levt så många år med det så har jag nog inte riktigt tagit till mig allt ordentligt. Inte accepterat det. Jag har levt i förnekelse och tänkt att jag ska kunna göra precis samma saker som alla andra och på samma sätt. Så det har jag gjort, med varierande resultat. Det har gjort att jag sakta men säkert har brutit ner kroppen rejält och lagt mig till med otroligt dåliga vanor som pressar kroppen. Ja, helt enkelt att jag har stängt av, bitit ihop och kört på för att klara av vardagen och allt som behöver göras. Nu får det vara nog med det.

Tre dagar in på programmet är jag trött. Extremt trött. Både i kropp och själ. Men samtidigt är jag väldigt glad och positiv. Det är fantastiska människor jag får träffa där. Både personalen i teamet, men framförallt de andra deltagarna. Att få träffa andra i liknande situation är verkligen något helt nytt för mig. Känslan av att vara förstådd och inte ensam är verkligen en lättnad. Det var länge sedan jag skrattade så mycket som jag har gjort under de här tre dagarna. Samtidigt som det har varit tre otroligt tunga dagar. Väldigt märklig kombination.

Det kommer vara mycket jobb men jag tror och hoppas att jag kommer må mycket bättre i det långa loppet. Lära mig att vara snäll mot både kroppen och mig själv. Lära mig att jobba med kroppen istället för att kämpa emot den. Helt enkelt bygga mig ett mer hållbart liv så jag orkar med att göra allt jag vill.