Två dagar hos veterinären

Mini har i perioder nästan ända sen jag fick henne haft problem med rumpan och analsäckarna. De tömmer sig inte ordentligt när hon bajsar så rätt som det är börjar det läcka och luktar riktigt illa. Hon verkar dessutom bli stissig och orolig när det händer så det är nog obehagligt också. Eller så är det att hon märker på oss att det händer nåt knasigt för att vi oftast släpar in henne i duschen eller börjar vippa henne i rumpan med våtservetter.

Det kommer då och då så vi har fått gå till veterinären emellanåt för att få hjälp att tömma analsäckarna. Nu hade hon haft lite besvär sen förra helgen ungefär och jag försökte ringa den nya veterinären i början av förra veckan men då svarade de inte. Sen blev det lite bättre och jag glömde bort att ringa igen under veckan (heja hjärntröttheten…). Sen kom det såklart tillbaka igen fredag eftermiddag när det var för sent att ringa veterinären igen så vi fick vänta över helgen. Jag trodde ändå att det hade blivit lite bättre igen under helgen för det slutade lukta men jag ringde ändå veterinären i måndags morse och fick en tid i tisdags eftermiddag.

Mini är inte förtjust i att gå till veterinären. Hon är till och med skeptisk till den nya nu som vi bara varit till för besiktningen en gång. Fick truga lite för att få med henne in genom dörren och sen mutade jag med mjukost när vi satt och väntade i väntrummet. När vi fått komma in på undersökningsrummet så försökte hon gömma sig bakom min stol och ville inte alls hoppa upp på undersökningsbordet. Så de fick lyfta upp henne och hålla fast för att veterinären skulle kunna undersöka rumpan på henne. Det gör ont i matte-hjärtat att hon blir så olycklig och missnöjd alltid hos veterinären.

Tyvärr gick det inte så bra med rumpan den här gången. Han kände på analsäckarna och konstaterade att de verkligen var överfulla och väldigt irriterade men han lyckades inte tömma dem. Det hade blivit helt stopp och han vågade inte klämma hårdare av rädsla för att de skulle spricka. Inte alls bra! Så vi fick en ny tid igår redan för att söva henne och spola istället.

Fy så dåligt samvete jag fick över att jag väntat för länge med att gå och kolla upp det den här gången. Men jag trodde ju att det hade blivit bättre när det lugnade ner sig lite, inte att det hade blivit värre och tvärstopp istället. Det där kan hon säkert ha haft ganska mycket besvär åt och ont. Jag tycker att hon inte riktigt har varit sig själv de sista veckorna, hon går gärna undan och lägger sig för sig själv istället för att vara plåster på mig som hon brukar. Jag har sagt det både till Christian och mamma, att hon inte varit sig själv riktigt, och det här kan ju vara förklaringen till det.

När vi kom hem fick Mini morot. Det hör till att hon brukar få det efter att hon jobbat eller varit hos veterinären. Lyxbelöning tycker Mini! Det är smaskens med morot!

Jag kände mig ganska olustig efter veterinären. Väldigt dåligt samvete över att hon säkert gått länge och mått dåligt utan att jag riktigt förstått det. Så vi hängde på soffan och vilade och tog igen oss. Mini var lite mer plåstrig igen och var ganska klängig även under natten. Så hon hade kanske mer ont åt rumpan efter att de varit där och pillat och klämt.

Igår fick hon inte äta något eftersom hon skulle få lugnande och bli sövd inför spolningen. Det är nog det värsta straffet hon kan tänka sig. Varken frukost eller lunch. Fy vad olyckligt det var! Men det gick ändå bättre än jag hade trott, hon la sig till rätta efter ett tag och vilade på sin säng. Jag trodde hon skulle sitta och gråta hela dagen av olyckan och hungern.

Vi kliade lite på örat för att distrahera och pyssla om lite extra. Tror att hon kände av min oro också inför allting som var på gång. Så hela dagen var lite konstig. Ingen frukost och en lite stirrig och nervös matte. Knasig dag, och knasigare skulle det bli.

När vi kom till veterinären blev det en otroligt ynklig och olycklig hund. Hon hoppade upp och satte sig i knät på mig i soffan och vägrade flytta på sig. Hon känner nog på lukten där att det är något fuffens som händer i de där lokalerna.

Eftersom hon är assistanshund så fick jag vara med henne när hon blev sövd. Det tyckte jag var väldigt skönt, även om det var jobbigt också. Hon satt och slokade och ville inte vara med alls när de kom för att undersöka henne och sen ge sprutan i rumpan. Vi fick en filt och sen blev vi lämnade ensamma, det var nog det bästa för henne. Så jag satte mig på golvet med henne och hon kom och satte sig i knät på mig. Sen var det en motvillig hund som inte ville somna. Jag kände hur hon gled mer och mer med framtassarna och till slut låg hon ner på golvet med rumpan i mitt knä. Jag satt och klappade på henne och försökte mest vara nära så hon skulle känna att hon inte var ensam. Ett tag tyckte jag det verkade som att hon hade slutat andas helt men sen ryckte det lite i morrhåren och hon drog några djupa andetag och suckade lite. Usch vad det gjorde ont i mattehjärtat!

När hon hade somnat ordentligt lämnade jag henne för att stappla iväg till vårdcentralen på mina kryckor. Jag hade en tid för uppföljning av knät hos en sjukgymnast där. Svaret efter mycket undersökningar, klämmande och böjande blev att han tror att det är något åt ett ledband och/eller menisk. Det ska följas upp med ultraljudsundersökning i nästa vecka och sen uppföljning hos honom igen veckan därpå. Förhoppningsvis blir det bättre av att göra lite rehabövningar som jag fått av honom. Annars var det ungefär samma direktiv som jag fått tidigare, att jag inte ska göra sånt som gör för ont men inte sitta helt still heller. Så jag får fortsätta att stappla runt på mina kryckor ett tag till och hoppas på att det ska bli bättre.

När jag var klar på vårdcentralen mötte jag upp mamma och skyndade tillbaka till veterinären för att äntligen få hämta Mini igen. Det kändes som den längsta timmen på länge att behöva vara ifrån henne och jag hade väldigt svårt att hålla fokus på mitt sjukgymnastbesök. Tankarna flög hela tiden iväg till Mini och hur det gick för henne istället.

Hon hade inte riktigt vaknat än när vi kom så vi fick vänta en stund. Pratade lite med veterinären under tiden och det hade varit värre än väntat med rumpan på henne. Väldigt irriterat och inflammerat och överfulla analsäckar. Stackaren! Men det hade gått bra med spolningen och hon hade fått antiinflammatorisk medicin som skulle ha effekt i 5-7 dagar. Så förhoppningsvis ska det bli bra nu och vi hoppas att det ska hålla sig bra ett tag. Vid minsta tecken på besvär igen ska vi höra av oss och komma tillbaka. Inte avvakta och se som vi gjort tidigare. Fortsätter hon att få regelbundna besvär och såhär illa så blir det nog aktuellt med operation.

Sen var det en minst sagt svajig vovve som kom ut och mötte oss i väntrummet. Svansen vippade litegrann när hon såg mig men det var med dimmig blick och väldigt vingliga ben som vi gick ut ifrån veterinären. Vi promenerade långsamt, långsamt hemåt. Den här gången var det Mini som var den långsamma, trots mina kryckor och trasiga knä.

När vi kom hem blev hon väldigt glad och lite piggare ändå. Jag bäddade ner henne i soffan med Tommy the turtle och dinosaurien Tage för att hon skulle få vila och så fort vi satte oss i soffan för att fika lite så slocknade hon och sov som en stock. Sen reste hon sig inte trots att Christian kom ut från sitt rum och att mamma gick hem så småningom. Lyfte bara lite på huvudet och tittade. Så hon var otroligt trött.

Under kvällen var hon lite gnällig och det var svårt att förstå riktigt vad som var felet. Christian fick slänga sig ut med henne mitt i middagen för att det blev akut kissnödigt. Sen låg hon tätt intill mig och vi slumrade ikapp framför tvn tills Christian kom och tyckte att det var dags att krypa i säng istället. Då flög hon upp och vi insåg att hon hade kissat på sig så halva soffkudden och halva hunden var alldeles blöt. Stackars Mini blev alldeles stissig och skämdes så över att det blivit så tokigt. Och vi fick sanera både soffa och duscha hund sent på kvällen. Hon läckte lite till så det blev en pöl på golvet där hon satt efter att vi hade duschat av henne. Hon var väldigt orolig och upp i varv när vi skulle gå och lägga oss men sen lugnade hon ner sig och natten har ändå varit lugn.

Idag är hon mer sig själv även om hon verkar vara trött fortfarande. Det har inte skett några olyckor inomhus och hon åt frukost med god aptit. Men vi tar en lugn vilodag idag och jag håller mig hemma från spelmanslaget ikväll och är med på distans via zoom istället. Jag vill inte ta med henne dit innan jag vet ordentligt att hon är på benen igen och hon blir så otroligt stressad om jag lämnar henne själv också. Så det blir bäst att vara hemma. Hoppas på att hon (och jag) ska vara pigg nog till konserten på lördag istället. Jag är också väldigt trött idag, det var en påfrestande dag för oss båda igår.

26 svar på ”Två dagar hos veterinären

  1. Lilla Mini, så fin och duktig! <3 Hoppas det blir bättre snart. Men det ÄR svårt med djuren, de kan ju inte säga hur pass ont de har. Vår kattkille var skruttig en försommar och vi väntade och åkte sen till Ultuna. Där undersöktes han och han gjorde som Mini, kröp upp i knäet efter att ha försökt gömma sig bakom ett tvättställ. De hittade inget fel och efter vätskepåfyllning blev han sig själv ett par dar senare.
    Klappa Mini från mig och ge henne nåt gott att tugga på.

    1. Nej det är jättesvårt att veta vad som är fel med dem! Tänk ändå om de kunde prata och berätta när något är knasigt…! Hon har ju inte riktigt varit sig själv de sista veckorna men jag har inte kunnat sätta fingret på vad det varit. Hon drar sig undan och vill helst vara i fred. Hoppas det blir bättre nu när hon förhoppningsvis blir bättre i rumpan.

  2. Oj, så jag känner för både Mini och dig. Men nu är det gjort. Och det är ju knepigt att veta om man ska vänta med att kontakta en veterinär eller inte. Hoppas nu att detta ingrepp hjälper så att Mini kan undvika en operation.
    Önskar er nu det bästa.
    Många tankar

    1. Tack snälla! Det var påfrestande för oss båda, det gör ont i mattehjärtat när hon inte mår bra och måste göra otäcka saker hos veterinären. Hoppas också att det här ska ha lite bättre effekt så vi slipper operation. Det innebär ju en hel del risker så det vore skönt att slippa.

  3. Men stackars Mini och som det kan bli. Jag tycker inte du ska ha något dåligt samvete dock för i vissa lägen är det svårt för matte och husse att veta vad som felas även om man är uppmärksam. Miss T hade ju en liten knuta på sidan. Huxflux så var den stor och inflammerad så det blev operation. Trots regelbunden kamning hade vi inte sett det. Ibland går det snabbt och hunden kan inte signalera vad som är fel. Skönt i alla fall att få det vidgjort ordentligt och nu vet ni att ni behöver vara observanta. Visst är det jobbigt att lämna en fyrbent vän hos veterinären. När Miss T blev opererad var jag helt ofokuserad hela dagen och det var en sådan lättnad när vi kunde hämta henne. Hoppas Mini återhämtar sig snabbt nu.

    Nu får ni unna er en avkopplande helg!

    1. Tack snälla, hon verkar ha piggat på sig ganska bra nu ändå. Börjar bli mer sig själv igen tycker jag. Förstår att du var ofokuserad när hon skulle opereras! Det var jag ju nu bara av att hon skulle spola rumpan. Vill inte tänka på hur det skulle vara om hon behöver opereras på riktigt.

  4. Stackars gumman 🙁 Jag hade nog agerat precis som du och då har jag haft hund hela livet. Sen är djur mästare på att dölja när något inte är som det ska. Även om du upplevde att hon var annorlunda så är det inte lätt att veta om det har med analsäckarna att göra. Hoppas att hon mår bättre nu och slipper operation ❤️

    1. Nej precis, det är väldigt svårt att avgöra vad det är som krånglar. Inte lätt när våra älsklingar mår dåligt. Nu tycker jag att hon börjar bli sig själv mer så det är skönt!

  5. Åh vad jobbigt för Mini. Skönt att det gick bra när hon sövdes ned! Nej, usch, det där är inget man ska lägga på sitt samvete. Jag hade en hund vi opererade eftersom han fick en komplicerad fraktur i sitt vänstra bakben. Plattan som opererades in gjorde ont och stressade upp honom, så han blev mentalt instabil ibland. Svårt att få honom att förstå våra regler osv. Vi trodde inget var fel då den ras vi hade var en bångstyrig än och detta kunde vara ett vanligt problem, som vi dock inte hade förränndet blev problem… Sen tog oss iväg till en veterinär då vi efter ett bra tag börjat se att han mådde bra och då visades det att han behövde en ny operation och att plattan legat fel och irriterat under en längre period. Vi mådde jättedåligt, men inget vi kunde ha vetat. Så det avslutades med avlivning istället för hans bästa 🙁
    Så, med det sagt, lägg inte skulden på dina axlar. Man gör så gott man kan med sina husdjur 😊

    1. Men fy så olustigt för er! Inget ni kunde veta om såklart men förstår ändå att det måste ha känts jobbigt att få veta nåt sånt. Och att han behövde avlivas pga det. 😔 Visst är det så, att man gör så gott man kan. Skulle ju aldrig låtit henne gå så länge om jag visste om vad som var felet.

  6. Men stackars Mini, vilken tuff situation för henne. Jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete för att du väntade. Det är svårt med djur, hur skulle du ha kunnat vetat att hon inte alls blev bättre. Jag hade också avvaktat. Djur kan ju inte kommunicera med ord så det är ett gissande. Skönt att spolningen gick bra iallafall.

    1. Tack snälla för dina ord! Det är verkligen svårt att veta vad det är som krånglar med djur. Det skulle ju helt klart vara lättare om de kunde berätta för oss vad som är fel.

  7. Åh det är så fruktansvärt att behöva lämna djur hos veterinären. 🙁 Man får dåligt samvete samtidigt som man vet att de är i goda händer.. Skönt att det verkar gå åt rätt håll i alla fall, håller tummarna för henne. <3

    1. Ja, det gör verkligen ont i mig. Det här var första gången jag var tvungen att lämna henne där. Skönt ändå att jag fick vara med henne när hon somnade. Nu verkar hon må bättre och börjar bli mer sig själv igen tycker jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.