Vem är Mini?

Jag har fått en del frågor om Mini och hur hon larmar. Jag har ju inte presenterat henne ordentligt här på bloggen så jag tänkte att det kunde vara på sin plats. Hon är ju trots allt min bästa kompis och är med mig överallt.

Mini är en snart fyra år gammal labrador som har bott hos mig i ganska precis två år nu. Jösses vad fort tiden går! Hon älskar sina grisar och gosedjur över allt annat. Nej förresten, hon älskar mat mest av allt. Sen kommer leksakerna på andraplats, som hon gärna bär runt på och visar upp för alla som kommer hit. För det går ju inte att hälsa på någon utan att ha något i munnen! Hon gillar att ligga nära i soffan och sover alltid på mina fötter i sängen på natten. Hon är verkligen en enpersonshund och blir svartsjuk om jag gör för mycket annat som inte involverar att hon får min fulla uppmärksamhet. När jag inte är i närheten sitter hon mest och gråter även om hon gärna leker med andra när jag är med. Som tur är har hon accepterat Christian ganska bra. Men sitter vi för nära varandra kan hon komma och åla sig mellan.

Hur hon hjälper mig

Mini är en alarmerande assistanshund för kortisolsvikt vilket innebär att hon hjälper mig genom att larma när jag får lågt kortisol. Kortisol är ett stresshormon som finns i kroppen och hjälper bland annat till vid sjukdom, stress och är det som gör att man är vaken på dagen och blir trött på natten. Det är ett livsviktigt hormon som min kropp inte producerar på egen hand så jag måste ta tabletter istället. Det har fungerat ganska dåligt och det var därför jag började utforska möjligheterna att ha en assistanshund som hjälp. Det går inte att testa själv för att se om man är låg som en diabetiker kan göra men det går att träna en hund till att känna av det på lukten. Häftigt va? Hon kan göra något som sjukvården inte ens klarar av. Kruxet är att jag oftast inte känner av själv när jag blir låg och förstår inte att jag behöver ta extra medicin. Enkelt förklarat så blir jag lite dum i huvudet när jag blir låg och märker inte själv att det är något fel. Det är då Minis hjälp är ovärderlig för hon säger till mig när det börjar sjunka.

Hon har en flärp hängandes i sitt halsband som hon plockar upp med munnen och knuffar på mig med när hon larmar. Ibland kommer det en halv klagosång också i form av gnällande och ynkande men det är inget som hon är tränad till att göra. Hon larmar så tidigt att jag oftast inte känner något själv och hon larmar redan när det börjar sjunka snarare än när det har blivit för lågt. Det gör att jag kan ta mindre dos medicin och innan jag hinner bli dålig, eller ibland räcker det med att bara vila istället. Himla bra! Jag har med hennes hjälp fått ett mycket stabilare och bättre mående och kan hålla nere på kortisondoserna. Jag har lärt mig den hårda vägen att hon har rätt när hon larmar även om det inte alltid känns som det just då.

Eftersom hon är assistanshund innebär det att hon får och ska vara med mig överallt. Så hon hänger med mig på läkarbesök, i affärer och på spelmanslag. Vi utforskar mer och mer tillsammans i takt med att jag mår bättre och att pandemin gör att man kan vara ute på mer saker igen. När vi är ute på saker och hon aktivt jobbar är hon lugn och har fullt fokus på mig. Men sen när vi kommer hem igen kompenserar hon med att springa gatlopp och hoppa i sängen. Så hon har verkligen två sidor. Eller som nu när jag skriver detta och hon roar sig ute i vardagsrummet med att jaga en boll. Allra bäst tycker hon nog att det är när jag sitter stilla i soffan och inte gör så mycket annat än att klappa på henne. Då är hon som allra nöjdast.

Hon har kommit och vänt upp och ner på hela mitt liv. Med hennes hjälp har jag fått livet tillbaka och har kunnat börja leva igen. Jag hade aldrig träffat Christian om det inte var för henne och jag hade inte varit på gång att börja arbetsträning utan hennes hjälp. Men jag har fått börja om från början, gör om och gör rätt helt enkelt. Det går inte längre att köra på i 300% för då har jag en hysterisk hund i hälarna. Det mår varken hon eller jag bra av. Jag måste leva mycket mer lagom nu vilket passar min kropp mycket bättre. Men det är svårt när jag som person är allt eller inget och helst tutar på med saker i full fart.

Är det något annat ni undrar över om Mini?

Vecka 14

Måndag och ny vecka igen. Helgen har mest gått åt till att fixa här hemma och försöka ta det lite lugnt efter den ganska fulla veckan som varit. Christian har varit flitig och fått bort en del av flyttlådorna som stått i vardagsrummet och jag tog tag i de sista lådorna jag hade kvar inne på mitt rum. Skönt att ta tag i den där ångestlådan med en massa saker som behövde gås igenom. Så svårt att veta vad man ska göra av sånnadär udda saker bara som blivit liggandes lite för länge. En del fick helt enkelt slängas.

Sen kom mamma och pappa förbi igår eftermiddag med lite fika. Inte så dumt!

Mini hittade den bästa pinnen på morgonpromenaden igår. Stor och lång och rak! Tänk vad bra den var!

Det är ju ändå ny vecka så jag tänkte att det får bli en veckoplanering igen. Men den här veckan är lite motsatsen till förra veckan. Har inte så mycket inbokat vilket känns väldigt skönt. Det är boendestöd på torsdag eftermiddag och sen spelmanslag på kvällen som jag hoppas ta mig iväg på igen. Sen har jag tid hos min sjukgymnast på fredag eftermiddag. Annars är det tomt som det ser ut nu. Eller ja, jag fyller ju år på lördag också. Planen är att försöka ha något enklare födelsedagsfika på eftermiddagen. Jag är taggad på att pröva den nya växtbaserade BigPack-glassen som de gjort om så jag funderar helt enkelt på att ha glasskalas i flyttröran här. Det behöver ju inte vara så avancerat tänker jag, bara kul att få fira lite igen efter att knappt ha firat alls de senaste åren.

Vi avslutade förra veckan med att söndagsslappa i soffan och titta på galan från i lördags. Den var ganska bra faktiskt. Över förväntan tycker jag. Mini hängde i soffan och var slappare än slappast.

Hur ser din vecka ut?

Spelmanslag, trotsig hund och fredagsfixande

Jag är så otroligt ringrostig när det kommer till att vara ute bland folk. Jag vet inte om det är att jag varit sjukskriven i flera år eller om det är pandemin som är största boven men jag vet knappt hur man gör längre. Jag vet inte hur man socialiserar och interagerar med andra längre, jag som förr var den som var mest social i ett sällskap. Nu blir det kortslutning och överbelastning i hjärnan på nolltid och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera andra människor. Det blir så tydligt när jag börjat vara ute på mer saker igen nu. Både det jag gör via kyrkan och annat, till exempel spelmanslaget som vi tog oss iväg på igår kväll.

Det var det jag egentligen skulle skriva om. Att vi var på spelmanslag igår och jag harvade mig fram på nyckelharpan. Det är fortfarande ganska knaggligt, framförallt när jag spelar bland folk. Det går bättre när jag sitter hemma själv. Men så är det väl alltid. Jämför man antalet timmar jag spelat nyckelharpa jämfört med antalet timmar jag spelat fiol/viola så skiljer det sig nog en timme eller två. Eller 10 000 kanske. Men det var kul ändå att komma iväg på repet på riktigt igår. Tidigare under terminen har det bara blivit på Zoom för min del.

Vi tog oss dit och hem och spelade hela tiden så det får ändå räknas som en lyckad utflykt. Men Mini var ganska missnöjd över att vara där. Eller, mest var hon nog missnöjd med mig skulle jag tro. Hon larmade tre gånger och var allmänt rastlös och ville inte ligga still. Hon ville hellre stå och stirra på mig eller sniffa på grannen. Det stressar mig lite när hon inte slår sig till ro ordentligt när vi är ute. Vilket i sig leder till att hon blir ännu mer orolig för att hon känner av att jag blir stressad. Det blir helt enkelt en ond cirkel av allting. Tur ändå att hon är så lugn och försiktig även när hon blir trotsig och larmig så hon inte stör när vi är ute på saker. När repet var klart smet vi hem istället för att stanna på fika och jam. Det var mer än tillräckligt för mig som en första gång den här terminen.

Idag är första dagen den här veckan då jag inte har någonting inbokat. Riktigt skönt med en ledig dag efter en för mig ganska fullspäckad vecka. Vi tog det lite lugnt imorse och var sen ut på en ordentlig promenad före frukost. Vi lyckades tajma det värsta snövädret. Verkligen aprilväder idag! Det började paniksnöa och blev alldeles vitt ute igen. Vad hände med våren?! Mini verkade nöjd över snön, det finns mycket spännande att sniffa på i allt det vita. Hon hittade dessutom en bra pinne i parken. Det är lycka!

Nu sitter jag med en andra stor kopp kaffe för dagen och laddar för att fixa i ordning lite mer här hemma. Det har inte blivit så mycket fixande under veckan när jag har fått spara på krafterna för att orka med annat. Så idag blir det lugnt fixande här hemma. Har ordnat upp så det är lite vettigare kring pianot med lampa och satt in en del papper i pärm. Ska försöka få lite mer i ordning inne på mitt rum också nu tänkte jag. Koppla in så det går att använda datorn och högtalarna och förhoppningsvis få bort flyttlådorna som är kvar under helgen. Men det är sånnadär svåra saker kvar bara känns det som. Gamla datorer som jag egentligen bara vill ha innehållet på och en massa andra udda saker som jag inte vet var jag ska göra av. Lika bra att ta tag i och fixa med allt sånt så det blir gjort en gång för alla antar jag.

Hur är er fredag?