Soffhäng, diverse stökande och menskrämpor

Nu blir det ett sånt här ”det här har vi gjort de sista dagarna”-inlägg igen. Det verkar vara lite så jag jobbar när det kommer till bloggandet just nu så det får väl vara okej tänker jag. Appropå bloggen så är det något jag stör mig på att jag inte kan lägga till min blogg på Bloglovin’. Jag har försökt kontakta deras support flera gånger utan att få svar och jag vet inte vad som är felet. Den dyker helt enkelt inte upp hos dem när man söker efter den. Jag förstår inte varför när jag verkar ha ett fungerande RSS-feed. Någon som är bekant med problemet och vet hur man löser det? Kan det ha med wordpress-temat att göra? Jag kanske får testa med ett annat tema och se om det blir skillnad då? Använder folk Bloglovin’ fortfarande eller är det utdött?

Den här nosen har hållit mig sällskap i soffan. Tröttaste hunden när vi söndagsslappade i soffan. Vi var nog båda trötta efter dopet i lördags.

Jag hade PMS och kurerade mig med detta. Kaffe, chokladboll (den ena var till Christian) och choklad. Inte så dumt en tröttig söndag.

Annars hängde vi inne på golvet i Christians rum. Mini, Igelkotten och jag var support och moraliskt stöd när det pysslades.

Christian höll nämligen på att bygga ihop sitt nya skrivbord. Det var lite pyssel men nu är det färdigt. Det blev en riktig rotering av bord här. Det skrivbord jag hade monterades ner, jag fick Christians gamla höj- och sänkbara bord och han fick ett nytt. Win-win helt enkelt! Så nu har jag ett vitt och fint höj- och sänkbart bord inne på mitt rum istället för det gamla svarta, slitna. Inte så dumt! Men det är inte riktigt färdigt där än så jag håller lite på att visa hur det blev ett tag till.

Mini var med och vaktade så det gick rätt till med alla skruvar och allt monterande. Eller så vaktade hon mig så jag inte skulle stöka för mycket när jag hade en tröttig dag. Eller så var hon mests sällskapssjuk och ville vara nära.

Det bästa när det monteras möbler måste ju ändå vara allt förpackningsmaterial hälsar Mini. Hon hjälpte till att ta rätt på all papp och for runt och rullade runt på golvet.

Måndagen såg mycket ut som söndagen men den här gången var det fika för att kurera menskrämpor. Det blev soffläge och varva bok och slumra nästan hela dagen och idag har varit samma. Det är kämpigt när kroppen får för sig att syssla med mens igen. Först pms i en vecka och sen influensakänslor och mensvärk när eländet väl börjar. Tjohoo för att vara tjej… Men det är ju bara att försöka acceptera läget och vila när kroppen säger vila. Igårkväll började jag titta på Charmed som jag såg fanns på Prime att titta på. Lagom avancerat att småslumra till så det blir nog kanske samma ikväll. Christian håller på och stökar för att komma i ordning på sitt rum när han inte jobbar så jag har haft fri tillgång till tvn.

Jag har sällskap i soffan av Mini. Hon låg ihoprullad till en kringla och sov större delen av eftermiddagen igår och idag gör hon samma sak. Men hon vill inte ligga riktigt så nära som hon brukar göra så jag vet inte vad som är felet riktigt. Om hon bara behöver få lite utrymme eller om hon känner sig lite åsidosatt och bortglömd kanske. Eller så blir hon helt enkelt bara trött hon också av att vi gjort en del saker den sista tiden så hon också behöver få vila. Hon verkar bli trött och slö när jag har tröttare perioder så vårt mående går ganska mycket hand i hand.

Vecka 13

Ibland kommer jag ihåg att göra en veckoplanering och berätta lite om veckan som kommer. Idag är en sån dag som jag kommer ihåg så jag tänkte att vi tittar lite på veckan som kommer.


Måndag: Just nu är en kille här och mäter upp vår ena balkong som vi ska glasa in. Sen ska jag följa med diakonen på hembesök till en kvinna efter lunch. Efter det blir det fika hos föräldrarna innan jag ska till min sjukgymnast på eftermiddagen. Hoppas orken räcker, har varit lite hängig i helgen.

Tisdag: Jag ska följa med diakonen till Mikaelsgården, ett ställe för hemlösa. Det är första gången så jag vet inte riktigt vad det blir. Tanken är att jag sen ska spela lite där kanske.

Onsdag: Då är det dags för andakt igen på ett äldreboende och jag ska vara med och spela.

Torsdag: Inget boendestöd den här veckan. Spelmanslag på kvällen, kanske kanske att jag kan orka åka dit och vara med den här veckan. Det vore himla kul!

Fredag + helgen: Inget inbokat men hoppas orka och kunna fixa och stöka en del hemma. Det finns ju gott om saker att fixa med fortfarande. Både i mitt rum och i resten av lägenheten. Tänk om det går att få i ordning så mycket att det går att sätta upp gardinerna i köksfönstret?


Det var lite om hur min vecka ser ut. Jag hoppas att orken räcker och kommer tillbaka lite. Jag har legat halvt utslagen i helgen av menskrämpor som lite olägligt dök upp från ingenstans. Så jag har mest hejat på Christian från soffan när han har byggt Ikea-möbler. Hyllor till hans rum och tv-bänk. Flyttade in Kallaxhyllan som vi haft som tv-bänk innan i hörnet i mitt rum. Vi lyckades byta skrivbord med varann igår också så nu har jag fått ett lite större bord och hans tredje(!!) skrivbord blev det lite mindre istället. Det blir nog bra för oss båda. Så himla skönt och bra att få ett lite större skrivbord även om det inte är en permanent lösning det här heller.
Det finns helt klart mycket att fixa och stöka med!

Alldeles nybyggd tv-bänk.
Större skrivbord till mig och stående Kallax-hylla i hörnet.

En missnöjd Mini

Mini är lite missnöjd med livet just nu tror jag. Det är för mycket flyttstök vart vi än är och ingenting är riktigt som det ska vara. Dessutom är matte lite överansträngd och ligger halvt utslagen med mensvärk så det blir inte så mycket roligheter att distrahera oss med heller. Jag som inte ens brukar ha mens har lyckats pricka in rätt tajming mitt i flytten.

Helgen har mest ägnats åt att försöka vila och ta det lugnt för min del medan Christian har flyttpackat och stökat. Det blev en kortare promenad både igår och idag så Mini fick springa av sig lite men jag orkade inte gå alltför långt. Det börjar kännas att det är lite mer vår ute nu. Verkligen skönt och välbehövt. Hoppas att all is försvinner snart också så det går lite lättare att vara ute och promenera. Jag är så trött på all halka överallt.

Nu ska jag fortsätta att klappa på lilla fröken missnöjd som ligger bredvid mig i soffan och dricka te. Ladda upp inför veckan som kommer. Det kommer bli en spännande och intensiv vecka!

Endometriosis Awareness Month

Mars är Endometriosis Awareness month och det tänkte jag passa på att lyfta fram det lite extra. För att öka förståelsen och okunskapen litegrann och förhoppningsvis kanske kunna hjälpa någon på vägen tänkte jag att vi kunde prata lite mer om vad det faktiskt är för något. Det finns alldeles för många som lider i ovisshet utan att få hjälp. (O)passande nog har jag haft en riktigt kämpig period sedan över en vecka tillbaka med ett ganska brutalt endometriosskov. Tajmingen kring det är ju nästan lite komiskt.

Vad är endometrios?

Endometrios kan drabba alla med livmoder och det är uppskattningsvis 1 av 10 som har sjukdomen. Det innebär att ungefär 176 miljoner är drabbade i världen! Trots att det är en så vanlig sjukdom tar det oftast väldigt lång tid att få en diagnos. Många går i över 10 år innan de får en förklaring till varför de mår dåligt och blir ofta misstrodda och bortviftade av läkare. ”Det är normalt att ha mensvärk” och ”Så ont kan du ju inte ha hela tiden” är vanliga ursäkter att få höra.

Endometrios är att vävnad som liknar livmoderslemhinna hamnar utanför livmodern och blir inflammerade. Det resulterar i både mikroskopiska och större cystor/tumörer och även ärrvävnad med varierande nivå av symptom som följd. De vanligaste symptomen är svår mensvärk, smärta vid ägglossning, rikliga blödningar, smärta vid samlag, kronisk värk i underlivet/buken, trötthet och infertilitet.

Hur får man diagnos?

Ofta kan man komma väldigt långt genom att se till symptom. Ibland går det att se cystor och härdar via vaginalt ultraljud. Men det enda sättet att egentligen få en 100% säker diagnos är via titthålsoperation och vid behov ta vävnadsprover. Har man tydliga cystor och endometrioshärdar går det att se men det är tyvärr många kirurger som inte vet vad de ska leta efter. Alltså är det en hel del som missas även vid en operation. För att göra saken ännu knepigare så vill man inte operera i onödan eftersom endometrios tycker om ärrvävnad och gärna växer till sig lite extra där. Alltså, ju mer man opererar desto fler mysiga ställen för endometriosen att kunna bygga bo på.

Stay strong armband - Amoll.net

Vad kan man göra åt det?

I Sverige är behandlingsmetoderna ganska få och det vanligaste är att behandla med olika varianter av hormoner. Tanken är att stänga av hela systemet med hjälp av antingen p-piller, hormonspiral eller andra starkare varianter på hormoner som hindrar östrogenproduktionen i kroppen. Idéen är att har man inte mens så kan inte endometriosen spridas genom att man blöder ut i buken och hormonerna ska även hjälpa till att ”svälta ut” endometrioshärdarna. I nödfall går man in och opererar och kan då ta bort cystor och härdar. Oftast sker det med laser och man bränner bort det som hittas. I svårare fall kan det bli aktuellt med hysterektomi, alltså att man opererar bort livmodern, men det är långt ifrån säkert att det hjälper.

Jag har läst otroligt mycket, framförallt eftersom jag varken har mått bra av hormonbehandlingarna jag testat och inte blivit hjälpt av dem heller. I andra delar av världen har det forskats betydligt mer kring sjukdomen och där har de kommit fram ett annat sätt att se på orsak och behandling. Istället för att bara stoppa i patienterna hormoner så det sprutar ur öronen på dem ser man på endometriosen mer som man resonerar kring cancertumörer. Att det går att operera och att det då är extremt viktigt att få bort ALLT för att förhindra att det ska spridas igen. I teorin väldigt enkelt och lätt. I praktiken otroligt svårt då endometriosvävnaden kan vara mikroskopisk i storlek och sitta utspritt över både tarmar, urinblåsa, livmoder, ja egentligen överallt i kroppen, och även leta sig in i andra vävnader. Fight endo armband - Amoll.net

Min historia

Jag hade ”turen” att mamma haft problem med endometrios också och snappade därför väldigt snabbt upp när jag började visa liknande symptom. Jag hade inte gått i mer än några år med besvär innan jag fick komma till en bra endometriosläkare här i Uppsala när jag var 20 år. Då var det den enda endometriosmottagningen i Sverige och den var väldigt nystartad.

Han kunde med 95% sannolikhet säga att det var endometrios jag hade utifrån mina symptom i kombination med att mamma var drabbad. Så jag fick prova flera olika sorters p-piller som jag blev jättesjuk av och till slut satte de istället in en hormonspiral. Trots att jag var blödningsfri hade jag problem med kronisk värk och för att få prova sprutor som skulle försätta mig i klimakteriet behövdes en 100%ig diagnos. Det var för dyr behandling att ge annars. Så jag blev uppsatt för att göra en titthålsoperation och då hittade de mikroskopiska härdar med endometrios, bland annat kring livmodern och på urinblåsan. De brände bort det de kunde hitta och sen blev det sprutor som helt stängde av östrogenproduktionen. Jag härdade ut i tre månader med ungefär alla biverkningar man kunde få. Fy!

Efter det har jag haft flera hormonspiraler som mest bara har givit mig ännu mer värk och kramper. Den ena var halvvägs på väg ut genom livmodertappen när de upptäckte att den var på vift. Så det är uppenbart att min livmoder inte vill ha okända prylar i sig! Hormonspiral i kombination med tilläggshormoner har visserligen gjort mig blödningsfri men jag har ändå haft svåra problem med kronisk värk. Såpass att det i perioder krävts en vecka på sjukhus med smärtlindring innan den värsta smärtan vänt litegrann. Mycket har säkert berott på att jag inte har lyssnat på kroppen, stängt av att jag har haft ont och kört på ändå. Tills kroppen verkligen inte har klarat av att ignorera det längre och jag har fått panikont.

Nu har jag givit upp allt vad hormonbehandlingar och alla biverkningar heter och mår faktiskt på det stora hela bättre. Hellre att få må bra psykiskt än att vara deprimerad, gå i något slags känslolöst vakuum och få en massa extra fysiska krämpor och dessutom inte bli hjälpt med värken. Sista året har jag gått ett smärtrehabprogram för att lära mig bättre att disponera min energi, inte ignorera smärtan på ett ohållbart sätt och helt enkelt bygga ett mer fungerande liv trots den kroniska värken. Avslappning, sjukgymnastik och olika sorters hanteringsstrategier kan man komma ganska långt med om man bara får rätt hjälp.Fight endo armband - Amoll.net

Ja, jag har ont. Varje dag.

Men sen kommer ändå perioder när kroppen bara rasar ihop. Som den här sista veckan. Endometriosskovet från helvetet. Rejält ökad grundvärk som aldrig släpper taget, feber och panikkramper som kommit i anfall och totalt slagit ut mig i flera omgångar. Detta trots att jag fått ge mig och sätta in starkare värktabletter, som jag annars försöker ta så lite som möjligt av. Jag hoppas att det ska vända snart så jag slipper ännu högre doser smärtstillande och att eventuellt behöva bli inlagd. Det handlar tyvärr lika mycket om bemötandet man får när man söker akut. I måndags när jag till slut fick ge mig och söka gynakuten blev resultatet bara ännu mer ont efter undersökningen och att hon ordinerade samma smärtlindring som inte har hjälpt hemma under veckan. Och att jag ska komma tillbaka om det inte blir bättre. Jag söker inte akut när jag har lite ont, då har det gått väldigt långt och orken är totalt körd i botten.

Jag har under åren varit otroligt dålig på att ens kunna säga att jag är sjuk, än mindre att jag har ont. Det har jag fortfarande svårt för men något jag försöker hitta en bättre balans på. Det jag oftast har fått höra under åren när jag väl nämnt att jag haft endometrios är ”jaha, men du som alltid ser så pigg och frisk ut!”. Ja, det gör jag kanske när jag har fått sminka mig lite och sätta på min fasad för dagen. De dagar jag inte tar mig ur sängen syns inte.
Framförallt: smärta och endometrios syns inte utanpå! Det är en osynlig sjukdom! Det innebär inte att jag inte har ont. Jag har blivit extremt bra på att inte visa det utåt.

Jag har ont. Varje dag. Smärtan kan variera i styrka och te sig på olika sätt men jag kan inte minnas hur det känns att inte ha ont. På en bra dag är det bara som en diffus molvärk. På en dålig dag ligger jag i fosterställning i sängen med kramper som gör att det svartnar för ögonen och jag tar mig knappt till toaletten. Sen finns det alla möjliga varianter och kombinationer däremellan såklart.

Är det något du funderar över?

Jag skriver det här för att det är en sjukdom som drabbar så många och ändå finns det alldeles för lite kunskap och förståelse kring det. Det pratas överhuvudtaget alldeles för lite om sånt som har med mens och underlivsbesvär att göra. Jag vill inte ens tänka på hur många det är som inte vet vad det är som gör att de mår dåligt. Allt uselt bemötande som förekommer inom vården och alla frågande blickar man får när man säger att man har endometrios. Det behövs mer kunskap!

Är det något du funderar över så försöker jag mer än gärna att svara på frågor. Inget är för dumt eller konstigt att fråga om.