Motstånd

Jag känner sånt motstånd till allting numera. Till viss del har jag väl alltid gjort det men det har blivit värre med åren när tröttheten blivit värre. Motstånd till att göra saker. Motstånd till att få tummen ur och fixa med grejer. Troligtvis är det på grund av ADHD-diagnosen som ännu ej är fastställd. Ju mer jag läser på om det desto mer känner jag igen mig i det. Det där motståndet som gör allting så svårt att ta tag i. Ju mindre saker desto svårare märkligt nog. Förr hade jag ork över till att tvinga mig till att göra sakerna ändå. Nu blir jag ofta mest sittandes och tänker på allt jag borde eller vill göra. Utan att någonting blir gjort. Otroligt frustrerande. Det är som att den där autopiloten som ska finnas där och göra saker helt saknas. Allting blir ett jätteprojekt, även små vardagssaker som att borsta tänderna och duscha. Det tar emot. Känns som ett berg som ska bestigas.

Jag vill göra saker. Jag har hur många saker som helst snurrandes i huvudet som jag vill göra och som jag känner att jag borde göra. Men nästan ingenting blir gjort. Istället begravs det i trötthet och rastlöshet i en utmattande blandning. En blandning som gör att jag mest känner mig oduglig. När ingenting fungerar som det ska längre. Jag har lite tappat greppet känns det som. Jag som alltid var så välplanerad och organiserad förut. Men det var för att det inte fungerade annars. Livet fungerade inte utan en detaljerad kalender och att planera till punk och pricka vad som behövde göras. Tänk om det gick att få hjälp med dessa känslor. Om det gick att få lite ro i kroppen, kunna vila och få saker gjorda. Att slippa gå med den här rastlösheten hela tiden.

En promenad till föräldrarna

Igår tog jag hunden och den stora kameran i varsin hand och promenerade iväg i vårvädret till mina föräldrar. Det var länge sen jag var där nu och hälsade på och jag behövde gå och kolla så pappa höll på att pigga på sig ordentligt. Han har både opererat bort gallan och fått blodförgiftning i samma veva. Ingen höjdare! Förra veckan hade jag fullt upp med diverse sjukvårdstider och orken var inte på topp så jag hann aldrig dit något. Frustrerande när inte orken räcker till allt man vill.

Men igår hade jag en ledig dag så då gick jag dit. För första gången på otroligt länge fick den stora kameran följa med. Lite ovant att fota med den. Jag tänkte försöka komma igång att fota lite mer igen. Har ju den bästa modellen att fota, även om hon är lite svårflirtad och helst tittar åt ett annat håll.

Där borta bor vi! Har nog inte riktigt förstått det helt än, att vi faktiskt bor där tillsammans. Jag och Christian. Och Mini såklart.

Järnvägen gjorde sig bäst i svartvitt tycker jag. Här finns den i färg också.

Det blev många foton på Mini på vägen. Så går det när man har den finaste hunden i världen. 💖

Hon tyckte nog att jag var lite tråkig som höll på att fota och ha mig.

Roligare att titta åt ett annat håll istället.

När vi var nästan framme mötte vi upp mamma och pappa. De var ute på en liten minipromenad för att rasta sjuklingen. Mini blev överlycklig över att få träffa dem igen och sprang i full fart och anföll dem. (Hon sprang såklart inte förrän hon fick klartecken från mig och jag kollat att det var fritt fram.)

Hos föräldrarna blev det fika. Te och muffins till mig och morot till Mini.

”Men moroten då? Den ligger ju bara där!”

Smaskens med morot tycker Mini!

Pappa hade fått fina blommor. Tyvärr var de lite överblommade och luktade massor så jag blev ganska allergisk mot dem.

Mini gjorde ett fynd och var så stolt över att bära runt på den här.

Sen blev hon svartsjuk och ville sitta i knät på mamma. Knashund!

”Matte! Nu måste du hem och vila!”

Så vi gick hemåt och mötte upp Christian på vägen. Efter en tur in på Ica gjorde vi hemgjord pizza, åt glass och vilade på soffan resten av kvällen. Idag har jag redigerat foton, pysslat lite och nu är det snart dags för en tidig middag innan vi ska iväg på extrarep med spelmanslaget.

Här går det att titta på alla fotona jag tog på promenaden. Det blev några stycken så alla fick inte plats här.

Valborg och första maj

I lördags var det Valborg och den första Valborg som på flera år inte var inställd. Inget Valborgsfirande i Uppsala har ju varit minst sagt konstigt. Men i år var det firande som vanligt. Fast för min del blev det inte så ambitiöst som det var förr om åren. Då var det firande från tidig morgon till sen kväll, och gärna flera dagar i rad också. Hej och hå, hur jag orkade flänga runt då!

I år var planen att möta upp lite kompisar i Engelska parken och umgås. Det är datavetarnas tradition att lunch-hänga i Engelska parken men i år var det lite manfall pga att många var förkylda. Det var på gränsen att vi inte tog oss iväg heller för i fredags efter ett läkarbesök fick Mini ett av sina spattryck och lyckades tackla omkull mig när vi var ute på förmiddagen. Hon skulle få springa av sig lite i parken och sprang gjorde hon allt. I full fart rätt in i mig som inte hann hoppa åt sidan, så jag flög och gjorde en riktig praktvurpa. Min första tanke var att knät hade hoppat ur led men som tur var hade det inte gjort det. Men jag blev alldeles matt och kallsvettig och fick lite svimningskänslor så Christian fick släpa mig till närmsta bänk för att återhämta mig lite. Knät och foten mår väl sådär efteråt måste jag erkänna men det gick ändå att ta bussen till Engelska parken för lite lugnt Valborgsfirande.

På vägen till bussen gick vi förbi de här fina blommande körsbärsbuskarna. Nu är det väl ändå vår på riktigt?

I parken gjorde Mini ett riktigt fynd tyckte hon. En pinne! Den låg hon länge och tuggade på. Smaskens!

Vi hade köpt med oss plocksallad från Ica på torget här innan vi tog bussen till parken. Inte lika ambitiöst och uppstyrt som förr om åren då det var både champagnefrukost och sillunch som stod på schemat. Men det här gick bra det också.

Klockan tre försvann alla. Några skulle hem, några gick till Carolinabacken för mösspåtagning och några försvann av oklar anledning. Så vi blev kvar och vaktade grejer. Christian passade på att gå bort på toaletten i andra änden av parken och Mini satt och vaktade och väntade på att han skulle komma tillbaka igen. Det är ju höjden av svek att bara försvinna sådär tycker hon!

Han kom tillbaka igen sen och det gjorde lite annat folk också. Men hon var lite svartsjuk och klängig efter att jag hade lekt och gosat lite med bebis och barn tidigare. Så rätt som det var hoppade hon först upp i knät på mig och sen till Christian. Hon skulle också vara med!

När klockan började närma sig fem var det dags för oss att röra oss hemåt. Det började bli lite kyligt och vi hade varit ute länge ändå. Jag var imponerad över hur bra jag ändå orkade med allting. Väl hemma parkerade vi oss på soffan och Mini var nog den som var tröttast efter alla dagens intryck. Vi hängde mest i soffan resten av kvällen och tittade på Let’s Dance och åt godis. Ganska bra avslut på Valborgsfirandet.

Första maj firades som bäst med att hitta en boll i parken. Det var otroligt kul hälsar Mini! Oj vad hon sprang efter den!

Annars blev det en ganska lugn första maj. Vi hängde i soffan, vilade mitt knä och vaktade bollen hemma. Det blev lite stökande hemma till slut också. Jag fixade lite inne på mitt rum och Christian och jag sorterande och rensade en del bland sladdar, glödlampor och liknande. Slog ihop våra olika samlingar och slängde det överflödiga. Vissa saker får man orimligt mycket av när man flyttar ihop. Till exempel grendosor, påsklämmor och usb-sladdar.

En jobbdag på sjukhuset

I onsdags var det dags för heldagsjobb för Mini och en heldag på sjukhuset för mig. De skulle ta prover för att kolla hur jag tar upp kortisonet som jag tar så vi skulle vara där hela dagen. Ni får följa med Mini på hennes jobbdag tänkte jag. Ja, vad kul!

Vi började med att åka buss dit lite för tidigt. Mini är alltid lite fundersam när vi åker buss och sitter helst med huvudet i mitt knä och tittar på mig.

Här fick vi ett eget krypin att husera i under dagen. Inte det mysigaste och mest bekväma men jag var ändå inställd på värre. Typ en pinnstol i väntrummet. Mini var måttligt imponerad.

Jag skulle vara där kl 8 för första provtagningen och hade hoppat över kl fyra-dosen med kortison för att de ska se hur jag tar upp den första dosen som jag tog kl 7. Jag var ganska trött och mosig, både av de ändrade kortisondoserna och av att behöva gå upp så tidigt. Så jag hade med mig frukost som jag åt där för att spara lite tid hemma innan jag skulle iväg. Macka och kaffe, inte så dumt tidsfördriv.

Mini var måttligt förtjust över att ligga nere på golvet. Hon tyckte det var bättre att trängas med mig uppe på min stol.

Där skulle hon ligga och trängas med mina fötter. Knashunden! <3

Sen blev det dags för lunch. Vi hade matlåda med oss båda två. Smaskens tyckte Mini!

Efter det gick vi ut en sväng och kissade och sniffade på omgivningarna. Det är mycket sniff i den där nosen när hon får lite ledigt från jobbet en stund.

Annars småslumrade vi mest i den där stolen. Jag varvade med att läsa lite och fippla med mobilen för att få tiden att gå. Men jag var ganska tröttig så det blev försök till en hel del vila. Mini larmade några gånger och visade på att livet var lite svajigt när jag inte tagit det första kortisonet för dagen. Ska bli spännande att se vad resultatet blir av den här mätningen.

När klockan närmade sig fyra blev det äntligen dags att ta den sista vändan prover, stoppa i mig lite mer kortison och sen röra oss hemåt. Äntligen tyckte nog både jag och Mini! Hon hade fullt upp med att vakta mig på bussen hem igen.

Väl hemma igen så fixade jag lite fika med de sista av krafterna för att sen krokna lite och knappt orka äta det. Inte så smart kanske. Mini yllarmade trots att det låg en morot och väntade på henne på soffbordet. Efter sjukhusjobb brukar oftast resultera i morot till henne. Smaskens tycker hon!

Vi hängde mest på soffan sen resten av kvällen för att vila. Trots att jag inte gjorde så mycket under dagen så tar det på krafterna att vara så länge på sjukhuset. Mini blev också lite trött av allt jobbande så det passade bra med vila för oss båda då.

Soffhäng, diverse stökande och menskrämpor

Nu blir det ett sånt här ”det här har vi gjort de sista dagarna”-inlägg igen. Det verkar vara lite så jag jobbar när det kommer till bloggandet just nu så det får väl vara okej tänker jag. Appropå bloggen så är det något jag stör mig på att jag inte kan lägga till min blogg på Bloglovin’. Jag har försökt kontakta deras support flera gånger utan att få svar och jag vet inte vad som är felet. Den dyker helt enkelt inte upp hos dem när man söker efter den. Jag förstår inte varför när jag verkar ha ett fungerande RSS-feed. Någon som är bekant med problemet och vet hur man löser det? Kan det ha med wordpress-temat att göra? Jag kanske får testa med ett annat tema och se om det blir skillnad då? Använder folk Bloglovin’ fortfarande eller är det utdött?

Den här nosen har hållit mig sällskap i soffan. Tröttaste hunden när vi söndagsslappade i soffan. Vi var nog båda trötta efter dopet i lördags.

Jag hade PMS och kurerade mig med detta. Kaffe, chokladboll (den ena var till Christian) och choklad. Inte så dumt en tröttig söndag.

Annars hängde vi inne på golvet i Christians rum. Mini, Igelkotten och jag var support och moraliskt stöd när det pysslades.

Christian höll nämligen på att bygga ihop sitt nya skrivbord. Det var lite pyssel men nu är det färdigt. Det blev en riktig rotering av bord här. Det skrivbord jag hade monterades ner, jag fick Christians gamla höj- och sänkbara bord och han fick ett nytt. Win-win helt enkelt! Så nu har jag ett vitt och fint höj- och sänkbart bord inne på mitt rum istället för det gamla svarta, slitna. Inte så dumt! Men det är inte riktigt färdigt där än så jag håller lite på att visa hur det blev ett tag till.

Mini var med och vaktade så det gick rätt till med alla skruvar och allt monterande. Eller så vaktade hon mig så jag inte skulle stöka för mycket när jag hade en tröttig dag. Eller så var hon mests sällskapssjuk och ville vara nära.

Det bästa när det monteras möbler måste ju ändå vara allt förpackningsmaterial hälsar Mini. Hon hjälpte till att ta rätt på all papp och for runt och rullade runt på golvet.

Måndagen såg mycket ut som söndagen men den här gången var det fika för att kurera menskrämpor. Det blev soffläge och varva bok och slumra nästan hela dagen och idag har varit samma. Det är kämpigt när kroppen får för sig att syssla med mens igen. Först pms i en vecka och sen influensakänslor och mensvärk när eländet väl börjar. Tjohoo för att vara tjej… Men det är ju bara att försöka acceptera läget och vila när kroppen säger vila. Igårkväll började jag titta på Charmed som jag såg fanns på Prime att titta på. Lagom avancerat att småslumra till så det blir nog kanske samma ikväll. Christian håller på och stökar för att komma i ordning på sitt rum när han inte jobbar så jag har haft fri tillgång till tvn.

Jag har sällskap i soffan av Mini. Hon låg ihoprullad till en kringla och sov större delen av eftermiddagen igår och idag gör hon samma sak. Men hon vill inte ligga riktigt så nära som hon brukar göra så jag vet inte vad som är felet riktigt. Om hon bara behöver få lite utrymme eller om hon känner sig lite åsidosatt och bortglömd kanske. Eller så blir hon helt enkelt bara trött hon också av att vi gjort en del saker den sista tiden så hon också behöver få vila. Hon verkar bli trött och slö när jag har tröttare perioder så vårt mående går ganska mycket hand i hand.

Stadsutflykt och dopkalas

Igår tog vi bussen ner på stan på eftermiddagen när Christian hade slutat jobba för dagen. Jag hade slumrat lite på soffan (och först vid köksbordet efter frukosten) så jag var lite mosig men vi tog bussen ner på stan ändå. Vi hade några saker att fixa med inför helgen när vi var bjudna på dop. Då behövde det införskaffas både doppresent och en skjorta till Christian.

Mini skötte sig bra som alltid. Här låg hon under mina ben vid busshållplatsen i väntan på att åka hem. Vi behöver träna lite mer på ”under”-kommandot, det var verkligen superlänge sen vi gjorde det. Men hon kom ihåg det ganska bra ändå tycker jag, även om rumpan stack ut lite.

Den här sötnosen fick följa med oss hem och skulle få bli Valters nya kompis. Jag provkramade på honom i affären och han fick godkänt. Alla barn behöver en ordentlig nalle! Så är det bara!

Vi köpte en liten röd bil till storebror Alfred också. Jag tänkte att det kunde vara bra när lillebror kommer få massor av presenter. Den blev en hit! Det var nog kul för honom att få sig ett litet paket också.

Idag var det dags för dop och strax före lunchtid åkte vi iväg till kyrkan. Mini följde såklart med och låg lugnt vid mina fötter under hela dopet. Hon slog sig till ro ordentligt mellan mig och Christian och reste sig inte förrän alltihopa var slut, trots att vi ställde oss upp i mitten under ceremonin.

Om jag inte minns fel sa prästen (som även är morfar till dopbarnet) att det var 50 vuxna, 10 barn och en hund där. Ganska överväldigande efter dessa år av pandemiisolering.

Efteråt var det dopkaffe i församlingshemmet och det bjöds på mackor och fika. Och en massa gamla bekanta som jag inte träffat på länge. Det här var många gemensamma vänner till mig och Christian från när vi pluggade på universitetet här i Uppsala. När jag fortfarande skulle bli datavetare, innan jag flyttade från stan och fick för mig att bli musiker. Lite roligt att träffa dem igen nu men tillsammans med Christian. Så det kan gå va? Nu är det betydligt fler par och framförallt betydligt fler barn med. Det har hunnit hända en del under mina år borta plus pandemin.

Det är skönt att det fungerar så bra att vara ute på saker nu. Både med Mini men även med hur det fungerar för mig. Det är nog en kombination av att jag har både Christian och Mini med mig som stöd. Det gör att jag kan hålla nere stirret lite mer och då räcker orken längre. Jag känner mig lugnare och tryggare när jag har dem vid min sida. Det känns fint.

Men så ovan man är vid sociala situationer nu! Jag vet knappt hur man ska hälsa på folk längre. Kramas man? Tar man i hand? Vinkar man lite obekvämt? Hoppas verkligen att det inte ska dröja 2.5 år igen tills det går att ses nästa gång. Förhoppningsvis blir det redan till Valborg med några. Det vore inte så dumt!

Årsprov och morot i soffan

Idag var det dags. Dagen som jag haft lite ångest inför rätt länge nu: årsprovet för mig och Mini. För att få vara ett assistanshundsekipage är det först en examination man behöver klara och sedan är det årsprov efter det för att följa upp att kunskaperna fortfarande sitter i. På grund av pandemin har vi inte behövt göra prov förrän nu, det id-kort vi har är giltigt fram till juni men det här var enda chansen att få göra det i Uppsala. Så idag var det alltså dags!

Provet var på ett hotell i utkanten av stan och vi satt inne i lobbyn och väntade när två damer kom från SBK. De var väldigt trevliga och vi satt och pratade en stund. Den andra som vi skulle gjort provet tillsammans med hade ställt in så vi var själva. De frågade lite om hennes larmande, jag visade upp både dagboken och filmerna jag hade och de kollade veterinärsintyg och vaccinationskort.

Sen gick vi ut på en gräsmatta och där fick jag göra några små övningar. Vi fick gå iväg en liten bit, sätta Mini och lämna henne och gå iväg en bit för att sedan gå tillbaka till henne igen. Inga problem, det tränar vi på nästan varje morgonpromenad! Sen fick hon sitta okopplad och jag gick iväg för att sedan kalla in henne. Det klarade hon galant! Sista testet var att jag skulle använda mitt bryt-kommando när jag kallat in henne och de slängde en snusdosa framför henne som hon då skulle låta bli att ta. Även det klarade hon utan några problem alls. Sen var provet slut och vi fick massor av beröm över hur duktiga vi är och hur bra vi samarbetar. De tittar ju på allting runtomkring också från det att de kom dit. Hur vi är tillsammans, går i koppel när vi promenerade till gräsmattan och att hon var passiv när vi satt och pratade och sånt.

Så himla skönt att ha provet avklarat! Det var betydligt mer avslappnat och enklare än jag hade väntat mig så det var skönt. Det kändes inte som ett prov riktigt överhuvudtaget. Mest vardagslydnad och allmänt hundhyfs typ. Efteråt stod vi och pratade lite med damerna och sen promenerade vi hemåt och åt lunch. Sen parkerade vi oss på soffan.

Jag hade lovat Mini morot när vi kom hem när hon var så duktig. Smaskens tycker hon!

Sen har vi mest hängt på soffan och vilat. Tröttheten kom ikapp mig lite efter provet så jag känner mig halvt överkörd av en ångvält. Har varvat att slumra lite och läsa. Dessutom är jag ganska orolig över pappa som opereras idag. Vi har fortfarande inte hört hur det gått för honom. Jag ringde nyss och frågade och då verkar han vara på väg upp på avdelningen igen i alla fall. Hoppas på att få positiva besked snart!

Påsken i några bilder

Glad påsk!
Jag vet att det har hunnit bli annandag påsk men man måste väl kunna säga glad påsk ändå tycker jag. Jag tänkte att vi kan kika på hur påskhelgen varit i några bilder. Det har inte blivit så mycket fotande men en hel del trevliga saker ändå.

Vi hittade en fyrkantig pinne på morgonpromenaden på påskafton. Den behövde såklart tuggas på och kastas lite med.

Jag fick ett glad påsk-meddelande från Annie och skickade tillbaka den här bilden. Det var vad hade bredvid mig i soffan just då. Hon tyckte att Mini var en riktig fotomodell.

Sen promenerade vi till mamma och pappa för att äta påskmiddag. Pappa hade precis fått permission från sjukhuset efter att ha legat inne flera dagar pga problem med gallan och bukspottkörteln. Skönt att se att han i alla fall var lite på benen även om han inte mådde så bra.
Massor av god mat fick vi! Mamma som bara skulle ha litegrann… Det viktigaste är ändå mammas inlagda sill. Utan det är det inte påsk på riktigt.

Det hör ju till att måla lite ägg. Såhär tjusiga blev dem!

Vi avslutade med kladdkaka, glass och te. Mums!

Mini roade sig med att mörda tomten som hon fick av mamma i julas. Den blev massakrerad och fick hål i magen när hon hade ruskat lite på den. Men Mini spelade oskyldig och tyckte inte alls att hon var skyldig.

Det var vår påskafton. Inte så dumt ändå! Sen fick vi en promenad hem också för det var alldeles för lång väntetid på färdtjänst. Efter det var jag trött!

Igår piffade vi till oss lite och åkte ut till min morbror som bjöd på påskmiddag. Men där blev det inte av att jag tog några bilder alls så det fick bli en bild på oss när vi kom hem istället. Väldigt trevlig påskmiddag blev det i alla fall. Kul att träffa släkten lite mer igen efter flera års pandemi då vi inte kunnat fira tillsammans. Lite konstigt bara att mamma och pappa inte var med.

Idag har vi varit på ikea-utflykt men det får vi kika närmare på en annan dag.

Hur har er påsk varit?

Två gånger spelning

Det har blivit lite spelande nu under sista veckan även om jag inte orkade med allt som var inbokat. Andakten i onsdags fick jag hoppa över för orken fanns inte där efter att ha varit på ett läkarbesök före. Men att orka med två av tre saker får ändå vara godkänt tycker jag. Annars har det mest blivit vilande den här veckan, orken har inte riktigt funnits där. Men vi kikar på det jag har varit med på tycker jag!

I tisdags tog jag fiolen med mig och åkte till Mikaelsgården. Det är ett ställe för hemlösa där de kan få fika, lunch och sällskap. Det var andakt före lunchen och jag var med och spelade två låtar. Lite ovant fortfarande att vara ute och spela bland folk igen såhär men det verkar ha varit väldigt uppskattat ändå. Det verkar sprida sig lite så troligtvis blir det fler ställen jag ska vara med och spela på. Men jag är lite kluven till att vara ute och spela såhär. Det känns inte helt bra att göra det ideellt, det gör att det blir ännu svårare för andra musiker att faktiskt få betalt för sitt jobb. Och även för mig i framtiden när jag förhoppningsvis ska kunna jobba igen.

Igår tog jag nyckelharpan med mig och åkte ner till V-dala nation. Där var det dags för rep med spelmanslaget och ett första rep med Väsen inför konserten vi ska ha med dem i mitten av maj. Himla kul och spännande! Häftigt att få spela med så duktiga musiker och jag måste erkänna att jag nästan blev lite starstruck.

Mini var med och övervakade det hela noggrant. Jag fick nosen i knät och en granskande blick innan hon larmade två gånger. Sen la hon sig till ro och vilade resten av repet. Trots att orken inte var på topp blev det ett himla trevligt rep.

Idag kom en gammal vän och fikade på eftermiddagen och vi pratade ikapp om livet under några timmar. Väldigt kul att träffa henne igen. Vi kom fram till att det nog måste vara fem år sedan vi träffades sist. Inte klokt vad tiden går fort!

Nu har jag, Christian och Mini parkerat oss framför tvn och tittar på Masked Singer och äter påskgodis. Det tar en del på krafterna att vara social även om det är väldigt trevligt. Resten av helgen ska ägnas åt att äta påskmat med släkten. Imorgon blir det middag hos mamma och på söndag blir det middag hos min morbror.

En försenad födelsedagspresent

Igår kom det äntligen. Det hemliga paketet som Christian har gått och muttrat över i en vecka. Paketet som nog har krånglat på alla sätt det går för ett paket att krångla.

Såhär fint var det när jag fick det efter att han slagit in det. Han kom med en hel hög ursäkter om att det inte var fint inslaget men jag tycker det var ett himla fint paket. Det är tanken och ansträngningen bakom som räknas!

I paketet låg det här! En polaroidkamera! Jag har drömt om att ha en polaroidkamera sedan jag var liten! Trodde inte det fanns längre. Nu har jag alltså den här kompisen som jag ska utforska och se vad det går att ta för häftiga foton med! Så himla häftigt!

Idag tog jag första fotot för att testa. Självklart blev det på fröken Mini. Tycker det är något väldigt charmigt och mysigt över det operfekta med polaroidfoton.

Nu återstår bara att komma på vad jag ska göra med fotona jag tar. Funderar lite på att hänga upp dem på ett snöre på väggen någonstans. Det gjorde jag när jag bodde i Örebro och fick tummen ur och framkallade en hel hög med mobilfoton.