Årsprov och morot i soffan

Publicerat den av Anna-Maria 30 kommentarer

Idag var det dags. Dagen som jag haft lite ångest inför rätt länge nu: årsprovet för mig och Mini. För att få vara ett assistanshundsekipage är det först en examination man behöver klara och sedan är det årsprov efter det för att följa upp att kunskaperna fortfarande sitter i. På grund av pandemin har vi inte behövt göra prov förrän nu, det id-kort vi har är giltigt fram till juni men det här var enda chansen att få göra det i Uppsala. Så idag var det alltså dags!

Provet var på ett hotell i utkanten av stan och vi satt inne i lobbyn och väntade när två damer kom från SBK. De var väldigt trevliga och vi satt och pratade en stund. Den andra som vi skulle gjort provet tillsammans med hade ställt in så vi var själva. De frågade lite om hennes larmande, jag visade upp både dagboken och filmerna jag hade och de kollade veterinärsintyg och vaccinationskort.

Sen gick vi ut på en gräsmatta och där fick jag göra några små övningar. Vi fick gå iväg en liten bit, sätta Mini och lämna henne och gå iväg en bit för att sedan gå tillbaka till henne igen. Inga problem, det tränar vi på nästan varje morgonpromenad! Sen fick hon sitta okopplad och jag gick iväg för att sedan kalla in henne. Det klarade hon galant! Sista testet var att jag skulle använda mitt bryt-kommando när jag kallat in henne och de slängde en snusdosa framför henne som hon då skulle låta bli att ta. Även det klarade hon utan några problem alls. Sen var provet slut och vi fick massor av beröm över hur duktiga vi är och hur bra vi samarbetar. De tittar ju på allting runtomkring också från det att de kom dit. Hur vi är tillsammans, går i koppel när vi promenerade till gräsmattan och att hon var passiv när vi satt och pratade och sånt.

Så himla skönt att ha provet avklarat! Det var betydligt mer avslappnat och enklare än jag hade väntat mig så det var skönt. Det kändes inte som ett prov riktigt överhuvudtaget. Mest vardagslydnad och allmänt hundhyfs typ. Efteråt stod vi och pratade lite med damerna och sen promenerade vi hemåt och åt lunch. Sen parkerade vi oss på soffan.

Jag hade lovat Mini morot när vi kom hem när hon var så duktig. Smaskens tycker hon!

Sen har vi mest hängt på soffan och vilat. Tröttheten kom ikapp mig lite efter provet så jag känner mig halvt överkörd av en ångvält. Har varvat att slumra lite och läsa. Dessutom är jag ganska orolig över pappa som opereras idag. Vi har fortfarande inte hört hur det gått för honom. Jag ringde nyss och frågade och då verkar han vara på väg upp på avdelningen igen i alla fall. Hoppas på att få positiva besked snart!

Vem är Mini?

Publicerat den av Anna-Maria 28 kommentarer

Jag har fått en del frågor om Mini och hur hon larmar. Jag har ju inte presenterat henne ordentligt här på bloggen så jag tänkte att det kunde vara på sin plats. Hon är ju trots allt min bästa kompis och är med mig överallt.

Mini är en snart fyra år gammal labrador som har bott hos mig i ganska precis två år nu. Jösses vad fort tiden går! Hon älskar sina grisar och gosedjur över allt annat. Nej förresten, hon älskar mat mest av allt. Sen kommer leksakerna på andraplats, som hon gärna bär runt på och visar upp för alla som kommer hit. För det går ju inte att hälsa på någon utan att ha något i munnen! Hon gillar att ligga nära i soffan och sover alltid på mina fötter i sängen på natten. Hon är verkligen en enpersonshund och blir svartsjuk om jag gör för mycket annat som inte involverar att hon får min fulla uppmärksamhet. När jag inte är i närheten sitter hon mest och gråter även om hon gärna leker med andra när jag är med. Som tur är har hon accepterat Christian ganska bra. Men sitter vi för nära varandra kan hon komma och åla sig mellan.

Hur hon hjälper mig

Mini är en alarmerande assistanshund för kortisolsvikt vilket innebär att hon hjälper mig genom att larma när jag får lågt kortisol. Kortisol är ett stresshormon som finns i kroppen och hjälper bland annat till vid sjukdom, stress och är det som gör att man är vaken på dagen och blir trött på natten. Det är ett livsviktigt hormon som min kropp inte producerar på egen hand så jag måste ta tabletter istället. Det har fungerat ganska dåligt och det var därför jag började utforska möjligheterna att ha en assistanshund som hjälp. Det går inte att testa själv för att se om man är låg som en diabetiker kan göra men det går att träna en hund till att känna av det på lukten. Häftigt va? Hon kan göra något som sjukvården inte ens klarar av. Kruxet är att jag oftast inte känner av själv när jag blir låg och förstår inte att jag behöver ta extra medicin. Enkelt förklarat så blir jag lite dum i huvudet när jag blir låg och märker inte själv att det är något fel. Det är då Minis hjälp är ovärderlig för hon säger till mig när det börjar sjunka.

Hon har en flärp hängandes i sitt halsband som hon plockar upp med munnen och knuffar på mig med när hon larmar. Ibland kommer det en halv klagosång också i form av gnällande och ynkande men det är inget som hon är tränad till att göra. Hon larmar så tidigt att jag oftast inte känner något själv och hon larmar redan när det börjar sjunka snarare än när det har blivit för lågt. Det gör att jag kan ta mindre dos medicin och innan jag hinner bli dålig, eller ibland räcker det med att bara vila istället. Himla bra! Jag har med hennes hjälp fått ett mycket stabilare och bättre mående och kan hålla nere på kortisondoserna. Jag har lärt mig den hårda vägen att hon har rätt när hon larmar även om det inte alltid känns som det just då.

Eftersom hon är assistanshund innebär det att hon får och ska vara med mig överallt. Så hon hänger med mig på läkarbesök, i affärer och på spelmanslag. Vi utforskar mer och mer tillsammans i takt med att jag mår bättre och att pandemin gör att man kan vara ute på mer saker igen. När vi är ute på saker och hon aktivt jobbar är hon lugn och har fullt fokus på mig. Men sen när vi kommer hem igen kompenserar hon med att springa gatlopp och hoppa i sängen. Så hon har verkligen två sidor. Eller som nu när jag skriver detta och hon roar sig ute i vardagsrummet med att jaga en boll. Allra bäst tycker hon nog att det är när jag sitter stilla i soffan och inte gör så mycket annat än att klappa på henne. Då är hon som allra nöjdast.

Hon har kommit och vänt upp och ner på hela mitt liv. Med hennes hjälp har jag fått livet tillbaka och har kunnat börja leva igen. Jag hade aldrig träffat Christian om det inte var för henne och jag hade inte varit på gång att börja arbetsträning utan hennes hjälp. Men jag har fått börja om från början, gör om och gör rätt helt enkelt. Det går inte längre att köra på i 300% för då har jag en hysterisk hund i hälarna. Det mår varken hon eller jag bra av. Jag måste leva mycket mer lagom nu vilket passar min kropp mycket bättre. Men det är svårt när jag som person är allt eller inget och helst tutar på med saker i full fart.

Är det något annat ni undrar över om Mini?

Vecka 14

Publicerat den av Anna-Maria 16 kommentarer

Måndag och ny vecka igen. Helgen har mest gått åt till att fixa här hemma och försöka ta det lite lugnt efter den ganska fulla veckan som varit. Christian har varit flitig och fått bort en del av flyttlådorna som stått i vardagsrummet och jag tog tag i de sista lådorna jag hade kvar inne på mitt rum. Skönt att ta tag i den där ångestlådan med en massa saker som behövde gås igenom. Så svårt att veta vad man ska göra av sånnadär udda saker bara som blivit liggandes lite för länge. En del fick helt enkelt slängas.

Sen kom mamma och pappa förbi igår eftermiddag med lite fika. Inte så dumt!

Mini hittade den bästa pinnen på morgonpromenaden igår. Stor och lång och rak! Tänk vad bra den var!

Det är ju ändå ny vecka så jag tänkte att det får bli en veckoplanering igen. Men den här veckan är lite motsatsen till förra veckan. Har inte så mycket inbokat vilket känns väldigt skönt. Det är boendestöd på torsdag eftermiddag och sen spelmanslag på kvällen som jag hoppas ta mig iväg på igen. Sen har jag tid hos min sjukgymnast på fredag eftermiddag. Annars är det tomt som det ser ut nu. Eller ja, jag fyller ju år på lördag också. Planen är att försöka ha något enklare födelsedagsfika på eftermiddagen. Jag är taggad på att pröva den nya växtbaserade BigPack-glassen som de gjort om så jag funderar helt enkelt på att ha glasskalas i flyttröran här. Det behöver ju inte vara så avancerat tänker jag, bara kul att få fira lite igen efter att knappt ha firat alls de senaste åren.

Vi avslutade förra veckan med att söndagsslappa i soffan och titta på galan från i lördags. Den var ganska bra faktiskt. Över förväntan tycker jag. Mini hängde i soffan och var slappare än slappast.

Hur ser din vecka ut?

Spelmanslag, trotsig hund och fredagsfixande

Publicerat den av Anna-Maria 26 kommentarer

Jag är så otroligt ringrostig när det kommer till att vara ute bland folk. Jag vet inte om det är att jag varit sjukskriven i flera år eller om det är pandemin som är största boven men jag vet knappt hur man gör längre. Jag vet inte hur man socialiserar och interagerar med andra längre, jag som förr var den som var mest social i ett sällskap. Nu blir det kortslutning och överbelastning i hjärnan på nolltid och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera andra människor. Det blir så tydligt när jag börjat vara ute på mer saker igen nu. Både det jag gör via kyrkan och annat, till exempel spelmanslaget som vi tog oss iväg på igår kväll.

Det var det jag egentligen skulle skriva om. Att vi var på spelmanslag igår och jag harvade mig fram på nyckelharpan. Det är fortfarande ganska knaggligt, framförallt när jag spelar bland folk. Det går bättre när jag sitter hemma själv. Men så är det väl alltid. Jämför man antalet timmar jag spelat nyckelharpa jämfört med antalet timmar jag spelat fiol/viola så skiljer det sig nog en timme eller två. Eller 10 000 kanske. Men det var kul ändå att komma iväg på repet på riktigt igår. Tidigare under terminen har det bara blivit på Zoom för min del.

Vi tog oss dit och hem och spelade hela tiden så det får ändå räknas som en lyckad utflykt. Men Mini var ganska missnöjd över att vara där. Eller, mest var hon nog missnöjd med mig skulle jag tro. Hon larmade tre gånger och var allmänt rastlös och ville inte ligga still. Hon ville hellre stå och stirra på mig eller sniffa på grannen. Det stressar mig lite när hon inte slår sig till ro ordentligt när vi är ute. Vilket i sig leder till att hon blir ännu mer orolig för att hon känner av att jag blir stressad. Det blir helt enkelt en ond cirkel av allting. Tur ändå att hon är så lugn och försiktig även när hon blir trotsig och larmig så hon inte stör när vi är ute på saker. När repet var klart smet vi hem istället för att stanna på fika och jam. Det var mer än tillräckligt för mig som en första gång den här terminen.

Idag är första dagen den här veckan då jag inte har någonting inbokat. Riktigt skönt med en ledig dag efter en för mig ganska fullspäckad vecka. Vi tog det lite lugnt imorse och var sen ut på en ordentlig promenad före frukost. Vi lyckades tajma det värsta snövädret. Verkligen aprilväder idag! Det började paniksnöa och blev alldeles vitt ute igen. Vad hände med våren?! Mini verkade nöjd över snön, det finns mycket spännande att sniffa på i allt det vita. Hon hittade dessutom en bra pinne i parken. Det är lycka!

Nu sitter jag med en andra stor kopp kaffe för dagen och laddar för att fixa i ordning lite mer här hemma. Det har inte blivit så mycket fixande under veckan när jag har fått spara på krafterna för att orka med annat. Så idag blir det lugnt fixande här hemma. Har ordnat upp så det är lite vettigare kring pianot med lampa och satt in en del papper i pärm. Ska försöka få lite mer i ordning inne på mitt rum också nu tänkte jag. Koppla in så det går att använda datorn och högtalarna och förhoppningsvis få bort flyttlådorna som är kvar under helgen. Men det är sånnadär svåra saker kvar bara känns det som. Gamla datorer som jag egentligen bara vill ha innehållet på och en massa andra udda saker som jag inte vet var jag ska göra av. Lika bra att ta tag i och fixa med allt sånt så det blir gjort en gång för alla antar jag.

Hur är er fredag?

Tankar kring övning och en trött hund

Publicerat den av Anna-Maria 24 kommentarer

Det är mycket som händer den här veckan. Mycket som tar på krafterna för både mig och Mini. Flera år av sjukskrivning och pandemi gör verkligen sitt till för hur man klarar av sociala aktiviteter. Jag känner att jag har så svårt för att avgöra vad som är mycket och lite aktiviteter. På mitt förra inlägg fick jag många kommentarer om att jag har mycket saker på gång den här veckan. Jag borde nog försöka lära mig att tänka om kring vad som är mycket och lite aktiviteter och vad som faktiskt räknas som aktivitet.

Jag har ju en dålig vana att ”inte räkna” till exempel övning som en aktivitet då det är nåt jag tycker att jag borde få in och göra varje dag ändå. Förut kunde jag utan större problem öva fyra timmar om dagen. Nu är förutsättningarna helt andra och jag och min sjukgymnast har lagt upp en plan för hur jag förhoppningsvis ska kunna komma tillbaka till övningen igen på ett mer hållbart sätt. Utan att få ont och överanstränga mig. Jag fick lära mig den hårda vägen att 3*15 minuters fiolövning två dagar i rad i förra veckan blev för mycket. Jag fick ont. Så nu har vi backat ännu mer men lagt till lite mer fysisk träning för axlar och kroppen. Varannan dag med 3*10 minuters övning på olika instrument plus träningspasset och varannan dag vila och utvärdera hur det har gått.

Det stressar mig lite att ”bara” få öva 10 minuter på varje instrument och varannan dag. Jag hade blivit mindre stressad om han hade sagt att jag skulle öva fyra timmar. Så konstigt tänker jag kring allting. Men nu gäller det att hitta ett hållbart sätt att komma tillbaka. Något som funkar varje (eller varannan) dag utan att överanstränga mig. Det är svårt när man har en kropp som inte fungerar riktigt som den borde. Vi hoppas att ha hittat en nivå som ska funka men är båda medvetna om att det är risk för att det blir för mycket. Otåligheten i mig vill såklart köra minst det tredubbla av allting och det är svårt att tygla.

Nu blev det här inlägget mest om övning och träning. Här är i alla fall en trött Mini-hög på soffan i måndags efter att vi både varit på hembesök med diakonen, fikat hos föräldrarna och varit hos sjukgymnasten. Då blev det en trött hund. Och en trött matte.

Hon var med och hjälpte till att svara lite på mail och fixa med datorgrejer. Den lilla själpredan.

Igår blev det en tur till Ikea igen efter att jag varit på Mikaelsgården med diakonen. Märks det att vi är nyinflyttade och har mycket att fixa med? Vi började med att lämna tillbaka en spegel som vi köpt som var skev och hade konstigt glas. Sen blev det lunch innan vi tog en snabbtur genom varuhuset för att köpa ny spegel, en skrivbordsskiva till Christian och några andra småsaker.

Efteråt var jag trött. Mini också. Så vi hängde på soffan resten av eftermiddagen. Jag tror att jag slumrade en stund också men det var nog välbehövt. För sen lyckades jag ta tag i och fixa med en del adminsaker före middagen som jag skjutit upp. Efter middagen lyckades jag faktiskt ta tag i resten av sakerna jag behövde fixa med också trots tröttheten. Jag spelade igenom psalmerna inför andakten idag, gjorde träningen och duschade. Sen parkerade jag mig på soffan i pyjamas med kvällsfika och bok.

Jag var lite rädd för att orken idag inte skulle räcka till om jag tog tag i alla sakerna igårkväll istället för att vila men än så länge verkar det gå ganska okej ändå. Det är svårt det där, att balansera orken och energin för att lyckas göra det som behövs. Jag hade inte kunnat vara med och spela idag om jag inte hade tittat på psalmerna igår. Nu ska jag nog spela igenom dem lite snabbt igen för att vara förberedd ordentligt, och bestämma mig för vad jag ska spela själv också. Jag väljer mellan två olika låtar.

Hur ser eran onsdag ut? Gör ni något kul?

Senaste dagarna i några bilder

Publicerat den av Anna-Maria 18 kommentarer

Jag tänkte att vi kunde titta lite på några saker jag har gjort de senaste dagarna. Lite livsuppdatering helt enkelt.

I onsdags skulle jag egentligen till min sjukgymnast men han ringde och bokade om mitt på dagen så det blev inget av det. Lite synd, jag hade behövt dit, men det får bli på måndag istället. Jag hade bestämt med mamma att försöka hjälpa henne fixa med hennes mail före så det fick bli en promenad både till och från dem istället. Mailen gick inte att lösa trots en timme med Telias support. Den var under all kritik och tydligen existerar inte någon av deras mailadresser enligt dem trots att det är teliaadresser. Mycket märkligt! På promenaden hem var det såhär fint ute!

I torsdags hade jag sista samtalet med närvårdsteamet som jag varit i kontakt med det senaste halvåret. Man får ett halvår med dem och det har varit väldigt bra. Bra att få lära sig mer om en troligtvis framtida diagnos i väntan på utredning. Jag har fått betydligt mer och bättre förståelse för mig själv och varför jag är som jag är. Tänk om det skulle gå att få utredningen lite närmare i tid än om flera år… Mini var slappaste hunden under tiden jag pratade i telefon och låg på rygg och ålade sig.

Igår övade jag några vändor och Mini var med och hjälpte till. Hon kom med nosen och la hela huvudet i knät på mig. Trodde hon skulle larma men hon ville nog mest bara få vara med. 💖 Mysigaste nosen att klappa på när hon kommer sådär. Svårt att fokusera på övningen då.

Vi fick en hög med platta paket i torsdags som står och väntar på att bli uppackade. Sakta men säkert börjar sakerna flytta sig därifrån nu. Golvskydden är på plats, skrivbordsskivan till ett av Christians skrivbord likaså. Hyllorna till hans rum håller han på att montera as we speak och jag assisterar när det behövs. Tv-bänken får nog vänta till imorgon skulle jag tro. Jag får öva på att tygla otåligheten. Passande nog har jag fått blödningar och mensvärk så det kan förklara att jag varit lite hängigare de senaste dagarna. Känner mig lite ruggig och halvhängig idag. Inte tillräckligt för att jag ska erkänna mig besegrad helt och lägga mig men tillräckligt för att jag inte riktigt lyckas få något vettigt och bra gjort. Frustrerande mellanläge.

Jag har i alla fall satt upp de nya gardinerna i vardagsrumsfönstret. Pianot ska egentligen inte stå där och det är fortfarande en massa lådor som står i vägen för köksfönstret men det var kul att få upp det ena paret med gardiner ändå. Känns lite mer ombonat och hemma med gardiner tycker jag!
Många bäckar små. Sakta men säkert kommer vi att få ordning på allt här hemma.

En eftermiddag på Ikea

Publicerat den av Anna-Maria 33 kommentarer

I tisdags bestämde vi oss för att ge oss iväg på äventyr. Vi packade ihop oss och tog bussen. Mini fick tränga ihop sig mellan mina ben och använde mig som huvudstöd.

Lite trångt men hon finner sig ganska bra ändå när vi åker buss.

Det var Ikea som var målet för utflykten. Vi ville framförallt titta på en del möbler som vi kikat på och se hur de såg ut i verkligheten innan vi skulle beställa. Mini storshoppade en Ikearåtta och bar stolt runt på den en stund inne i varuhuset. Hon skötte sig väldigt bra trots att det var en del folk, bland annat personal där, som försökte hälsa och locka på henne.

Vi tog en välbehövd fikapaus och vilade fötterna lite. Det behövdes för att orka med hela vändan genom varuhuset. Det blir en bit att gå!

När vi var klara kom vi ut till den här fantastiska solnedgången! Inte illa!

Mini la sig till rätta på bussen hem igen. Hon slumrade hela vägen hem.

Sen sov hon hela kvällen i soffan. Det var ansträngande för oss allihopa tror jag. En tur på Ikea är verkligen som ett träningspass.

Vi köpte lite småsaker som gick att få med på bussen hem. Bland annat nya gardiner till kök och vardagsrum. Sen blev det en ny badrumsmatta till gästtoan, en liten hylla med låda att ha datorskärmen på på skrivbordet och några hyllor till duschen att ha schampoo och tvål på. Lite allmänt smått och gott.

Annars var målet främst att titta på lite andra saker som vi tänkte beställa hem. Den stora leveransen knappade vi iväg i förmiddags och nu håller de precis på att bära in allting. Himla smidigt med inburen hemleverans så snabbt! Bra för oss som inte har bil och vill köpa stora saker. Det är framförallt en ny tv-bänk och hyllor till Christians rum som stod på handlarlistan. Så nu har vi att göra under helgen! Bygga Ikeamöbler kan ju helt klart vara ett spännande projekt.

Vi tittade en del på skrivbord också. Jag skulle gärna vilja ha ett större höj- och sänkbart till mitt rum. Men vi avvaktar lite med det för Christian tänkte byta ut det han har till ett bättre så då skulle jag kunna ta hans gamla. Det borde duga bra åt mig. Det gäller bara för fröken otålig att ha lite is i magen och avvakta lite istället för att fixa allt på en gång. Lättare sagt än gjort ibland för mig.

När det blir lite för tyst…

Publicerat den av Anna-Maria 20 kommentarer
Det var den tennisbollen…

Ibland blir det lite för tyst från Mini. När hon inte är där jag är och hon inte har kommit och kollat vad jag håller på med på en lång stund. Häromdagen var en sån dag när jag och Christian höll på att fixa med en massa flyttlådor inne på hans rum. Det tycker hon mest blir stökigt så hon var i farten och lekte själv men helt plötsligt blev det tyst. Lite för tyst. När jag gick förbi sovrummet viftade hon på svansen och tittade lite för oskyldigt på mig. När jag kollade vad hon höll på med hittade jag detta. Hon hade massakrerat tennisbollen helt och hållet! Det var den tennisbollen det…

Soffsällskap och tröttrastlöshet

Publicerat den av Anna-Maria 14 kommentarer

Orken är inte riktigt på topp just nu. Tröttheten börjar komma ikapp mig lite tror jag efter allt stök de sista veckorna. Det är väl inte så konstigt samtidigt som jag har så svårt för att acceptera det och vila lite mer ordentligt. Känner hela tiden att det är saker jag borde göra. Borde. Det där hopplösa lilla ordet som alltid stökar så med mig. Att jag borde göra saker. Inte att jag vill eller måste utan att jag borde.

Mini håller mig sällskap i soffan. Hon verkar också lite trött av allt stök som varit den sista tiden.
Vi träffade på en kompis ute på promenaden igår när vi utforskade nya promenadvägar. Katten var ganska tystlåten av sig.
Mini har fullt fokus när hon jobbar. Stenkoll på matte.

Igår var det dags för frånträdesmötet för att sälja min gamla lägenhet. Det kändes konstigare än väntat att lämna ifrån mig alla nycklar och skriva på papperna. Hon var så himla pepp och förväntansfull och verkar så nöjd. Det är såklart jättekul att sälja till någon som är så taggad men det gör min separationsångest lite värre. Att få höra hur bra och fint det är där och prata om hur bra det har varit där. Men var sak har sin tid och det var en alldeles för liten lägenhet för oss att bo två personer plus hund i.

Nu hänger vi i soffan och har ätit frukost och druckit kaffe. Mini ligger ihoprullad nära mig med bollgrisen och vilar efter morgonpromenaden. Idag hittade vi en annan park en bit bort att kunna springa lite i. Så det finns hopp om att hitta bra promenadvägar här också även om det blir mer trottoarer och stadsgångvägar nu. Jag laddar för att ta tag i att fixa några saker som hängt över mig ett tag. Säga upp försäkring och kolla elavtalet för gamla lägenheten och lite sånt. Sånt där som jag har så svårt att få tummen ur att fixa med.

Christian och jag har bytt rum med varann och jag tror att det kommer bli mycket bättre för oss båda. Jag klurar lite på hur jag vill ha det inne hos mig för att få det så bra som möjligt. Ska skaffa ett större och bättre vitt skrivbord. Men jag funderar på om Kallaxhyllorna ska få stå nere i hörnet istället i vinkel och ha skrivbordet inne till vänster direkt istället. Det kanske blir bättre. Vi ska nog provmöblera och se hur det blir sen. Annars är planen att försöka packa upp och fixa en del idag. Rastlösheten och otåligheten vill få allt fixat och klart, helst nyss. Men det är ju egentligen ingen brådska med allt. Det är en dag imorgon också som Christian så ofta säger till mig.

Slokhunden och Tage

Publicerat den av Anna-Maria 26 kommentarer

Nu har vi bott här i nästan en vecka. Antalet flyttlådor börjar långsamt att minska lite. Vi utforskar våra nya kvarter på promenaderna och Mini verkar ha fullt upp med att sniffa på allt för att se var hon har hamnat någonstans. Jag saknar lite vår vanliga morgonpromenad där hon kunde springa fritt mer. Hittills har vi mest fått gå på gator här runtomkring. Men vi har hittat en park nära där det går att springa lite. Imorse hälsade vi på en pappa med son där som fick hälsa lite på Mini.

Mini provsatt en trästock på promenaden.

Tröttheten börjar nog komma ikapp mig lite nu men jag måste säga att jag har klarat av de sista veckorna över förväntan ändå. Idag har jag en dag då jag får hjärtklappning för ingenting. Bokstavligt talat ingenting, bara av att sitta still i soffan. Typisk trötthetsreaktion för mig. Men rastlösheten och otåligheten vill fixa och stöka med saker för att komma i ordning.

Nu är det på riktigt, nu bor vi tillsammans även på dörren!

Igår fick vi äntligen upp våra namn på dörren och brevlådan. Det gör att allt känns lite mer på riktigt. Att vi faktiskt bor tillsammans nu. Det känns fint och bra. Sambos. Vi fick även låsen bytta eftersom förra ägaren hade tappat bort en nyckel så nu är det avklarat. Skönt!

Slokigaste hunden som duschar med dinosaurien Tage.

Mini har haft mer problem åt rumpan igen. Hon har problem med analsäckarna så det luktar äckelpäckel när det läcker. Så när det inte räckte med att babyvippa henne igår åkte hon på en dusch. Hon tog med sig dinosaurien Tage in i duschen som moraliskt stöd och satt där och såg svår ut. Det är inte någon höjdare att duscha hälsar hon. Men att bli torkad efteråt är ganska mysigt. Jag la upp bilden på twitter och oj vad den har blivit poppis där! 146 personer som gillat inlägget hittills och fler blir det hela tiden. Kul att Mini och Tage kan roa någon lite i dessa tider.

Ibland går hon sönder lite i soffan.

Jag hade sällskap av Mini i soffan på förmiddagen och hon gick sönder lite. Hon låg och åmade och vred sig och bollade med en tennisboll. Hon får sånna fnattryck ibland, den knasiga hunden. Annars blev det en lugn förmiddag här efter en dusch, morgonpromenad och frukost. Det behövdes nog tror jag.

Har flyttstökat lite före lunch men det går långsamt idag känner jag. Borde kanske ge mig och ta en mer ordentlig vilodag men det är svårt när det finns så mycket att fixa med. När Christian har slutat jobba för dagen ska vi försöka få ner en hel hög med saker i förrådet och sen flytta hans skrivbord till det andra rummet. Vi har kommit fram till att det nog blir bäst att vi byter rum men det är lite pyssel när det står så mycket flyttlådor överallt fortfarande. Framförallt i rummet som han ska flytta till. Kruxet är att vi behöver ha bestämt vem som ska ha vilket rum för att kunna packa upp många av lådorna som är kvar.
Det är helt klart lite pyssel att flytta!